När hundklubbsmiljön gör dig sjuk

Om långvarig social stress, utfrysning och priset för att säga ifrån

Jag vill berätta lite om vad som har hänt mig. Inte för att människor ska tycka synd om mig, och inte heller för att skapa ytterligare konflikter eller ta upp gamla strider. Jag berättar det här därför att jag tror att vi inom hundvärlden behöver börja prata mer öppet om vad osunda sociala miljöer faktiskt gör med människor.

Syftet med den här texten är enkelt: jag vill att vi blir mer rädda om varandra. Att vi börjar tänka efter kring hur vi pratar om människor, hur vi behandlar varandra och vilka konsekvenser långvarig utfrysning, ryktesspridning och social stress faktiskt kan få. För ibland går det betydligt längre än vad människor förstår.

Under många år var jag djupt engagerad inom polarhundsvärlden. Jag lade en enorm mängd tid på ideellt arbete, forskning och dokumentation kring samojedens historia, funktion, arbetande egenskaper och populationsgenetik. Jag har under många år ägnat tusentals timmar åt att gräva i gamla böcker, forskningsmaterial, antikvariat, historiska arkiv och vetenskapliga studier för att försöka förstå rasens bakgrund, utveckling och dagens situation. Jag har visat källor, bilder, originalmaterial och försökt arbeta så sakligt och transparent som möjligt.

Det sorgliga är att just detta verkar ha blivit ett problem för en viss grupp av människor.

Många har uppskattat arbetet och varit genuint intresserade, men det har också funnits människor som upplevt mina studier och den fakta jag lyft fram som ett hot. Inte därför att materialet varit felaktigt, utan därför att resultaten inte alltid stämt överens med vad vissa velat tycka eller tro. Det började redan 2010 när jag publicerade min första artikel om hur rasen hade degenererat anatomiskt under åren i västvärlden. Och när människor inte tycker om den fakta som kommer fram händer det ibland att fokus flyttas från innehållet till personen bakom det.

Under många år har jag därför upplevt hur människor försökt misstänkliggöra mig som budbärare istället för att diskutera själva sakfrågorna. Det har spridits rykten om att jag inte skulle vara trovärdig eller pålitlig. Mitt arbete med olika frågor inom klubben har i vissa kretsar misskrediterats, folk har förvrängt sanningen om mitt arbete och metoder för att få mig att framstå i dålig dager. I perioder har det påståtts att det jag lyfter fram bara skulle vara personliga åsikter, trots att allt bygger på omfattande källmaterial och dokumentation. I stället för att diskutera innehållet har fokus ofta hamnat på mig som individ – min metod, mina intentioner och min person. Till slut blev det en ständig känsla av att behöva försvara sin existens.

Kulmen kom nog vid årsmötet 2019 när jag öppet valde att säga ifrån kring den vuxenmobbning och utfrysning som jag under lång tid bevittnat inom klubben riktat mot olika personer, individer som på olika sätt stack ut eller engagerade sig starkt i verksamheten. Jag pratade öppet på mötet om ryktesspridning, sociala maktspel och hur människor systematiskt frystes ut ur gemenskapen. Efter det upplevde jag att situationen eskalerade ytterligare och att jag själv blev måltavla för mycket av det jag sett andra råka ut för och tidigare försökt lyfta fram.

Jag fortsatte sedan att stå upp för rätt och fel på flera sätt. Bl.a. i samband med olika större arbeten inom klubben där en liten grupp valde att försöka stjälpa i stället för att bidra i arbetet. Efter fler års ilska och knutna nävar i fickan kring hur folk beteende sig mot andra satte jag ner foten och sa ifrån när osakliga anklagelser haglade in över individer eller grupper av individer. Detta gjorde mig till en ännu större måltavla och förtalskampanjerna mot mig ökade i intensitet.

Det är svårt att förklara för människor utanför hur mycket sådan här långvarig social stress påverkar en människa. Att hela tiden behöva försvara och bemöta anklagelser och försöka dementera misskrediteringar, falska påståenden, misstänkliggöranden och ryktesspridning tar till slut enormt mycket energi från en människa.

För det handlar inte om en enskild konflikt eller en enstaka händelse. Det handlar om åratal av stresspåslag. Om att ständigt behöva vara vaksam. Om att höra rykten om sig själv utan sanningsgrund. Om att känna att människor ifrågasätter ens trovärdighet, ens motiv och ens värde som människa.

Till slut börjar kroppen reagera. 2021 hoppade jag av min roll som ordförande i rasklubben efter 10 år i styrelsen för att försöka läka mig själv och rädda det som gick av mitt eget mående.

Fysiska och psykiska reaktioner

Under flera år märkte jag att någonting inte stod rätt till. Trots att jag tränade nästan varje dag svarade kroppen inte längre som tidigare. Muskler byggdes inte upp, konditionen förbättrades inte och återhämtningen fungerade sämre och sämre. Min energi- och ämnesomsättning verkade helt ha slagits ur spel. Kroppen kunde i princip inte plocka upp näring eller förbränna längre utan bara lagra fett, trots hård träning och ett aktivt liv. Energisystemen fungerade inte som de skulle och jag förstod inte varför kroppen successivt slutade fungera normalt. Jag blev hela tiden sjuk, förkylning efter förkylning löste av varandra, förmodligen hade immunförsvaret redan då kollapsat. Hjärntröttheten var påtaglig. Hjärtklappningen kom oftare och successivt kröp ångest och panikkänslor fram.

I dag förstår jag att kroppen hade försökt signalera under väldigt lång tid att någonting var fel.

Sedan kom nyårsafton för drygt ett år sedan (2024/2025). Jag hade tagit semester stor del av januari för att försöka återhämta mig då jag kände att jag låg på bristningsgränsen i vad kroppen klarade mer.

Men i stället så blev jag blev akut svårt sjuk. Min kropp med nedbrutet immunförsvar plockade upp en smittad bakterieinfektion som satte sig i lungorna och senare spred sig vidare till hjärtsäcken med infektionsvärden som var skyhöga (489). Under nästan fyra veckor låg jag inlagd på sjukhus, stora delar av tiden på intensivvårdsavdelning, först på Enköpings lasarett och sedan när de inte kunde hantera mig längre flyttade de mig till Akademiska sjukhuset i Uppsala med ambulans med blåljus. Läkarna tappade ut omkring en och en halv liter inflammerad vätska ur hjärtsäcken. Hjärtat slog i förmaksflimmer och rytmrubbningar. Njurarna började påverkas av belastningen.

Under min tid på hjärtintensivvårdsavdelningen hade jag ett samtal med min hjärtspecialistläkare som blev väldigt viktigt för mig. Han var tydlig med att bakterieinfektionen i sig varit allvarlig ja, men han menade också att flera av de symptom som hjärtat och kroppen visade inte i sig hade med infektionen att göra utan mer tydde på långvarig extrem stress. Infektionen i sig hade varit mer hanterbar om kroppen inte varit skadad innan av stress.

När jag berättade om åren av konflikter, utfrysning, förtalskampanjer, ryktesspridning och psykisk belastning inom hundvärlden svarade han lugnt:

"Du var förmodligen sjuk långt innan bakterien kom. Infektionen blev bara det som fick allt att tippa över."

Jag minns att jag svarade att det redan då var några år sedan jag försökt lämna mycket av den destruktiva hundklubbsmiljön bakom mig. Då sa han något som har stannat kvar hos mig: "Kroppen blir inte frisk så snabbt när stressen legat så länge. Du kommer inte bli frisk från dina stressymptom förrän du hittar ett sätt att få det ur kroppen helt och det kan ta många år och vissa lyckas aldrig".

Det där samtalet förändrade mitt sätt att se på allt som hänt.

För första gången började jag på riktigt förstå att människor faktiskt kan bli fysiskt sjuka av sociala miljöer.

Vi människor är flockdjur. Våra nervsystem är inte byggda för åratal av konflikter, utfrysning, förtal och återkommande stresspåslag. Till slut börjar kroppen reagera biologiskt. Hormonsystem, ämnesomsättning, återhämtning och nervsystem påverkas långt mer än vad många tror.

I dag lever jag fortfarande med konsekvenserna av det jag varit med om. Jag brottas fortfarande med hjärntrötthet och stressrelaterade symptom, även om det sakta börjar gå åt rätt håll. Genom att försöka stressanera livet och stötta kroppen med återhämtning och olika naturliga tillskott börjar jag gradvis få tillbaka vissa funktioner igen. Fysiskt är det långt kvar att få kroppen robust och tålig igen. Nu drygt ett år efter att jag blev sjuk har jag börjat kunna jobba 100% igen i tid, men ännu inte med full belastning. Det är en lång väg tillbaka.

Och samtidigt finns fortfarande kärleken till hundarna kvar men orken att göra det jag vill med dem fullt ut finns ännu inte, varken fysiskt eller mentalt, jag läker fortfarande. Det kanske mest sorgliga i allt det här är att det aldrig var hundarna som gjorde mig sjuk. Det var människorna och miljön runt omkring.

Jag är inte ensam

Jag vet också att jag inte är ensam. Genom åren har jag mött många människor inom hundvärlden som blivit psykiskt nedbrutna av konflikter, utfrysning och sociala maktspel. Människor som till slut lämnat sina uppdrag, sina raser eller hela sporten och hunderiet – inte för att de slutade älska hundarna, utan för att miljön omkring dem blev omöjlig att leva i.

Det är därför jag skriver detta. För vi måste börja prata om hur vi behandlar varandra. Vi måste bli bättre på att skilja på sak och person. Bättre på att ta hand om våra eldsjälar. Bättre på att tänka efter innan vi sprider rykten vidare eller deltar i utfrysning av människor som redan mår dåligt.

För bakom varje elak kommentar som sprids om någon finns en människa av kött och blod. Och när människor till slut blir sjuka av sitt ideella engagemang har det gått väldigt långt. Det borde aldrig få bli normalt i en sund klubbmiljö.

Ett fortlöpande problem, en utmaning för SPHK att arbeta med

Samtidigt är kanske det mest sorgliga av allt just att det här fortfarande pågår. I samband med årsmötet för Samojeds rasklubb 2026 så fick jag uppleva mycket av detta igen och stressen kom tillbaka och totalt kraschade över mig, det tog ett par månader innan trycket över bröstet och hjärtklappningen började lägga sig igen.

Trots allt som hänt lever jag fortfarande med känslan av att vara utfryst ur delar av den miljö där jag en gång lade så mycket av mitt liv, mitt engagemang och min kunskap. Jag upplever fortfarande att man försöker hålla mig utanför, att jag inte är välkommen och att det finns en ovilja att låta mig vara delaktig.

Det är en märklig och smärtsam känsla att på samma gång ha ägnat så många år åt att försöka bidra till rasens och klubbens utveckling och samtidigt behandlas som någon man helst vill tysta eller göra osynlig. Och kanske är det just därför den här frågan är så viktig.

För det handlar inte bara om mig som individ. Det handlar om att fler inte skall behöva uppleva detta. Det handlar i slutänden om vilken kultur vi vill ha inom våra klubbar och föreningar. Om vi accepterar att människor systematiskt fryses ut, misstänkliggörs eller tystas kommer fler människor till slut att må dåligt, lämna verksamheten eller helt förlora glädjen i det som en gång betydde mest för dem. Och rasen förlorar viktiga individer för dess framtid och bevarande.

Det måste få ett slut någonstans. Inte genom fler konflikter eller nya motsättningar, utan genom att vi börjar behandla varandra med mer respekt, mer öppenhet och mer mänsklighet. Genom att förstå att ingen människa ska behöva bli sjuk av sitt ideella engagemang eller känna sig ovälkommen i en miljö som egentligen borde bygga på gemenskap, kunskap och kärleken till hundarna. Och oliktänkande i sakfrågor kring rasen måste få finnas utan att den individ som anses ha "fel" åsikter eller presenterar fakta som stödjer "fel" åsikter skall utsättas för personangrepp. 

Ovan: Den motion jag skrev om detta till årsmötet 2022 , om jag minns året rätt.

Ovan: Även detta en motion jag la till SPHK C årsmöte ca 2022 när de monterade ner demokration.

Ovan: Den skrivelse jag sände till SKK strax efter att årsmötena inom både SPHK C och rasklubben avslagit mina motioner utan att diskutera innehållet alls. Jag bemöttes helt med tystnad. Från SKK sida fick jag sedan ett svar efter att de tagit del av och behandlat min skrivelse. Dock var svaret att SKK inte kunde göra något mer än hjälpa till välja en annan styrelse och så hänvisade de mig tillpolisen för förtalsanmälan, mm.