Varför avlar vi hundar i slutna stamböcker?

Populationsgenetik och genetisk variation

Hur har selektiv avel i slutna stamböcker påverkat den genetiska mångfalden och möjligheten att bevara våra raser?

Detta är i grunden en artikel publicerad i SPHK medlemstidning Polarhunden

Ovan: En schematisk skiss. Till höger den lilla founderpopulationen en ras bygger på mot vänster en numerärt större grupp individer men med samma genetiska grund som duplicerats flera gånger i samband med att stamböckerna slöts under andra halvan av 1900-talet. Det stora numerärt i rasen som byggdes upp under en viss tid har idag (längst till vänster i skissen) åter igen glesats ur och ytterligare genetisk variation gått förlorad då endast ett fåtal individer går vidare i avel, i vissa kullar inga och olika blodslinjer dör hela tiden ut eftersom ingen tar hand om dem. En ras kan bestå av ett stort antal djur men sakna genetisk mångfald på grund av selektiv avel i sluten stambok där genetiskt tillflöde inte existerar.

I denna del 2 av min artikelserie om VARFÖR vi gör på olika sätt inom hund vill jag belysa och väcka frågor kring den genetiska situationen våra raser står inför. Ett otroligt intressant ämne men som också skapar mycket känslor och även en hel del konflikter inom hundvärlden. Vad vi än tycker om ämnet så tror jag det är viktigt att vi börjar tänka, fundera, läsa på och prata om ämnet. Det är helt okej att vi tycker olika men detta ÄR ett högaktuellt ämne inom SKK och många andra kennelklubbar. Möjligheten att öka den genetiska variationen genom att endast avla inom en sluten population är inte möjlig.

För över 20 år sedan drev genetikern Per Eric Sundgren frågan om riskerna med hur vi bedrev hundaveln och den rasande fart vi förlorade genetisk variation. Han möttes av stort motstånd bland uppfödarna, ett motstånd vi ser än idag trotts att situationen har förvärrats ännu mer. I vissa raser har den genetiska variationen mer än halverats sedan 1970-talet. Nu belyser kennelklubben problemet och har arbetar fram olika verktyg och metoder för att kunna öka den genetiska variationen genom inkorsning, inmönstring, öppnande av stamböcker, mm. Vilket skulle kunna möjliggöra inmönstring av nya founders tex. Detta är för många ett känsligt ämne, men varför? Varför är man rädd för att acceptera den fakta som ligger framför oss på bordet? Varför är vi så måna om att hålla kvar i den metod vi använt de senaste 50 åren och som lett till de grava problem vi sitter med i renrasvärlden idag? För ett antal år sedan när en dispens för efterhandsregistrering av hundar ur 3 generationer (renrasigt väl dokumenterat och kontrollerat) godkändes inom klubben så reagerade många negativt istället för att förstå värdet av att få in så många individer som möjligt i våra stamböcker.

"The speed mushing manual" är en gammal men intressant bok för den som ägnar sig åt arbetande polarhund. Denna bok är skriver av en känd mucher från USA. Han säger att om man vill lyckas med sin avel skall man se till att skaffa sig en riktigt bra tik att börja med. Han menar att en medelmåttig hund eller dålig hund ger dig problem i många generationer framåt. Först efter kanske 10 generationer kan du ha lyckats gjort dig av med de negativa följderna av att ta in en dålig hund i ditt avelsprogram, här syftar han till egenskaper och anatomiska attribut som missgynnar hundens arbetskapacitet, funktion och prestation. Detta är intressant utifrån att våra polara raser idag förekommer i subpopulationer med en kraftig typskillnad mellan show och bruks. Så tydlig skillnad så många uppfattar det som skilda raser. Detta gör att de som vill bevara den ursprungliga arbetande hunden inom en arbetande ras har tillgång till en oerhört liten del av den genetiska populationen inom stamboken. Och vice versa för den som önskar avla den moderna showtypen.

Att plocka in en hårt showavlad hund med en för rasen allt för främmande typ (degenererad funktion) är för många inte tänkbart då det ger dem negativa verkningar i många generationer, såväl fysiska attribut som avsaknad av egenskaper. Den genetiska variationen är inom våra raser idag farligt liten och inom den arbetande delen av raspopulationen idag superliten. De seriösa uppfödare av rashundar brottas dagligen med att hitta lämpliga avelsdjur som är tillräckligt obesläktade.

Genetiken är för flera av våra raser liten även om vi breddar vårt upptagningsområde till hela Europa där de flesta arbetande linjer redan är mer eller mindre släkt med våra skandinaviska blodslinjer. Det är idag tyvärr ytterst få uppfödare i Europa som avlar för arbetande polarhund. Så det finns helt enkelt inte så mycket nytt blod kvar att hämta inom den slutna stamboken oavsett i vilket land vi tittar. Vad gäller exempelvis Samojedhunden så är det USA som är tänkbar kontinent för att kunna hitta nytt blod av hundar av funktionellt utseende/typ. Men det är dyrt att importera och hundarna i USA bygger på samma grund (founderpopulation) som våra hundar i Europa, samt är relativt inavlade där med så frågan är hur mycket "NY" genetik inom registrerad stambok vi kan hämta hem?

Populationsgenetik

För att arbeta med våra rasers bevarande på lång sikt är det viktigt att man skapar sig ett intresse för populationsgenetiken och studerar våra rasers populationer och dess utveckling. Detta så vi hinner identifiera problem inom populationen och mota dem innan de blir allt för befästa. Detta är ett superintressant ämne som jag rekommenderar er alla att sätta er in i. Populationsgenetik studerar genetisk variation inom arter och de mikroevolutionära processer som styr denna variation.

Vad är en gen?

En gen innehåller information (DNA) för att göra proteiner. Varje protein har sin speciella uppgift som gör att cellen (och organismen) fungerar som den ska.
Små variationer i genens DNA-sekvens, koden, kan göra att olika individer ser olika ut, får olika sjukdomar och beter sig olika.

Vad är genetisk variation?

Genetisk variation är att så många hundar som möjligt fått olika anlag från sina föräldrar i en viss gen. Varje gen innehåller olika komponenter. Har man fått samma anlag från båda föräldrar så är de homozygota och då fungerar inte backupsystemet i generna och det blir sjukdomar och defekter. Ju fler olika varianter det finns på ett visst anlag, exempelvis ögonfärg, desto mindre är risken för att avkomman blir homozygot. I de flesta raser Idag förekommer enbart 1 eller 2 olika varianter på viktiga gener och det ger låg genetisk variation. Om en hund har 25 % homozygot DNA och det förekommer en defekt i någon av de tusentals generna så kommer hunden få problem. Genetisk variation är nödvändigt för att i längden bevara och hålla en ras eller en population frisk.

Just immunförsvaret behöver många olika genvarianter då studier visat att låg variation i dessa gener ökar risken för autoimmuna sjukdomar. Fört samojed finns en finsk studie från 2010, "study of mhc class II genes of samoyeds reveals narrow diversity" utförd av Canin genomics research group in the Helsinki Universitu, som visade att samojedhundar har endast 1-2 huvudsakliga genvarianter. Det är sämre än de flesta övriga raser man testat som har många fler genvarianter. Att ha ett dåligt utrustat immunförsvar är inte bra. I studien ingick 54 finska samojedhundar.

Genetisk variation skapas genom nya mutationer och genflöden mellan populationer med olika geninnehåll och minskar framför allt genom genetisk drift i små populationer. Även förädlingsarbete och avel leder till minskad variation. Enhetliga och hårt specialiserade sorter respektive raser som ofta används inom djurhållning tenderar att utarma den genetiska variationen. Ursprungliga populationer av lantraser, exempelvis urhundarna hos polarfolken, har byggt upp en genetisk anpassning till lokala förhållanden och utgör i sin oförädlade form värdefulla resurser i fråga om genetisk variation, som om de försvinner inte kan återskapas eller ersättas genom nya mutationer och genetisk manipulation. Insikten om detta har lett till att man nu försöker bevara gamla oförädlade husdjursraser och lantraser. Våra polarhundar bygger på sådana populationer men har tappat mycket av det genetiska värdet under den västerländska hårt selekterade aveln i slutna stamböcker. Men det finns fortfarande oförädlade djur kvar i de arktiska områdena som kan utgöra en genetisk bank/resurs för våra registrerade populationer.

Behovet att upprätthålla den genetiska variationen blir snabbt ett problem i arbetet med att bevara ett bestånd av djur inom en sluten stambok där inget tillskott av genetiskt flöde är möjligt. Vad som är en tillräckligt stor population varierar beroende på populationen man jobbar med och på förhållandena. Begreppet effektiv population betecknar det antal individer som verkligen för sina gener vidare till nästa generation. Hos till exempel polygyna arter, där en hane parar sig med flera honor, kan den effektiva populationen vara en bråkdel av hela populationens numerär.

De flesta mutationer och defekter som sker ger kanske ingen påtaglig defekt. Proteinet som genen kodar för och cellen kommer fungera ändå. Men i de fall det inte gäller så blir det illa.

Bilden ovan visar problemen med att bara enstaka individer går vidare i avel. Inom bara några generationer kan en viss individ få oerhört stor påverkan på hela populationen, till exempel problemen med att överanvända en viss individ. Men bilden visar också hur snabbt vi förlorar genetisk variation. Syskon ärver olika gener från sin föräldrar och när vi bara använder en hund ur kullen i avel så förlorar vi samtidigt all variation som nedärvdes till syskonen. Med den här typen av selektion så läcker rasen genetisk variation som ett såll, variation som var begränsad redan från början och som inte fylls på så länge stamböckerna är stängda.

I begynnelsen en hundtyp?

I begynnelsen förekom inte raser på samma sätt som idag. Det förekom istället vissa hundtyper som brukades till olika användningsområden. För våra polarhundar så gäller principen att vi tagit till vara på en befintlig hundtyp inom olika arktiska geografiska områden. Vi tog vara på en befintlig hundytyp som vi sedan i västvärlden har försökt bevara och förvalta inom ramarna för begreppet ras och i slutna stamböcker. Hundtyper är hundar med gemensamma fysiska särdrag och i många fall gemensamt ursprung i ett visst geografiskt område.

Vid klassificering av en viss hundtyp utgår man från en kombination av bruksegenskaper, hundtyp och förmodat släktskap. Detta innebär att vi har en bredd i naturlig variation inom våra naturraser. Detta får dock inte blandas ihop med de övertypade showhundarna vi ser i stor kvantitet runt om i världen idag, de utgör inte en del av den naturliga variationer.

Hur överlevde våra polara raser genetiskt i sina ursprungsområden i Arktis?

Våra polara raser överlevde inte i tusentals år genom att människan var livrädd för att de inte skulle vara "renrasiga", utan de överlevde genetiskt tack vara ett ständigt flöde av genetik mellan de olika populationerna inom olika geografiska områden. Olika grupper av polarfolk kunde resa långt för jakt och försörjning samt reste och träffades på olika centrala marknader mm där även deras hundar stundvis blandades upp genetiskt. På detta sätt överlevde våra olika polara hundtyper genetiskt under tusentals år. Men när människan i väst så sent som i slutet av 1900-talet bestämde sig för att kalla det raser och kom på iden om så kallat "rasrent" så gick det snabbt ut för med våra hundars genetiska situation. Även hälsan blir sämre hos våra hundar vid för snäv genetik. Genetiska sjukdomar bredde ut sig och framför allt blev autoimmuna sjukdomar vardag inom djursjukvården. Detta pga. att homozygot djur löper stor risk att få problem med sitt immunförsvar och motståndskraften minskar hos djuret. Ju mer invalde våra djur blir desto mer homozygota blir de i sin genetiska sammansättning.

Flaskhalsar under rasens etablering i västvärlden

Man kallar det för genetiska flaskhalsar varje gång rasen går igenom en händelse som snävar in den genetisk variationen. Exempelvis:

Founderpopulationen tas ut från sin hemvist i polartrakterna. Detta utgör en flaskhals i och med det bara var ett fåtal djur och genflödet från ursprungsområdet upphörde.
Populationen utsattes tidigt och under många decennier för så kallad linjeavel (inavel), mycket genetisk variation gick förlorad.
Utställnings och utseendefixerad avel, bara enstaka högt prissatta hundar gick vidare i avel.
Matadoravel var länge vanligt där endast et fåtal vinstrika hannar användes på de flesta tikar.
Uteslutande av viss färgförekomst. Färgvariation är ett tecken på mångfald i den genetiska sammansättningen. Minskar färgen så minskar den genetiska variationen. Exempelvis Samojed där man tidigt fick för sig att utesluta alla färgade hundar förutom vitt och bisquie. Idag ser vi hur domarna föredrar de helt vita hundarna vilket är en fara för att ytterligare snäva in genetiken om bisquifärgen går förlorad.
Eventuella pandemier där många hundindivider går under inverkar på den genetiska mångfalden.
Krigsåren gick hårt åt våra populationer då många blodslinjer dog ut.
Uppdelning i subpopulationer orsakat av enkelriktad utställningsavel där man premierat hundar av mer och mer förändrad typ vilket lett till att de som vill bevara ursprunget och den arbetande hunden inte längre har nytta av hela populationen inom stamboken. En stor del av populationen är idag inte vad den en gång var.
Mm.

Vad är en founderpopulation?

Med founders menar man de individer som grundlade rasen i västvärlden. Alltså de individer man tog från polartrakten och använde i avel i västvärlden. För de flesta av våra raser var det väldigt få individer som man sedan avlade vidare på och byggde upp "rasen" efter. Redan här skapade man en drastisk minskning av den genetiska variationen då antalet djur som fanns tillgängliga var begränsade jämfört med hur tillgången på obesläktade djur såg ut i deras hemtrakter. Samt så sållades det hårt redan i begynnelsen av den västerländska aveln och man fortsatte tyvärr att utesluta många djur ur aveln. Polarhundarna är inte skapade raser som de flesta andra raser utan utgörs av befintliga hundtyper specifika för vissa geografiska områden i Arktis. Polarhundarna är naturraser som vi tagit tillvara på.

Vad är en ras och hur "RENA" är våra raser egentligen?

En ras är en sluten grupp individer som tillsammans utgör en isolerad liten population. Inom kennelklubbsvärlden klassas en ras utifrån sitt fenotypiska (yttre) utseende och inte utifrån sitt genetiska innehåll. Detta innebär att vi kan göra så kallade genetiska tester på "renrashundar" och få tillbaka svar att de delar gentik med andra raser eller hundtyper. Detta är inget konstigt då det beror på att de kanske har korsats någon gång under den västerländska eran eller har en gemensam urfader.

Vi skall vara medvetna om att våra polara raser i grunden inte kom från en enda lite population av djur hos en viss familjegrupp bland polarfolken, utan de kom från ett relativt stort geografiskt upptagningsområde i olika delar av Arktis. Inom dessa geografiska områden kunde flera olika folkgrupper leva som hade snarlika hundar av samma typ. Redan här skedde en blandning av olika hundpopulationer inom ramen för en viss typ av hund.

När hundarna sedan kom till västvärlden så registrerades de lite godtyckligt i våra kennelklubbar. Vissa registrerades och andra inte men man kunde fortfarande bedriva avel mellan både registrerade och oregistrerade hundar bara de såg ut som samma ras. Långt in på 1900-talet var det upp till valpköparen om denne ville registrera sin valp, inget som uppfödaren gjorde på rutin.

Då det inte var så hårt kontrollerat på 1900-talet så kan vi vara rätt säkra på att det korsades in annat ibland (både medvetet och omedvetet), vilket vi faktiskt skall vara glada för rent genetiskt. Utan dessa tidiga inkorsningar hade kanske aldrig våra raser överlevt till dags datum. Vi vet också att vissa raser sammanblandades och korsades mellan varandra ganska länge, exempelvis samojedhund och vit lapphund, detta redde man upp så sent som på slutet av 1930-talet och de tvivelaktiga exemplaren delades upp beroende på storlek. Sedan dröjde det ännu längre tills SKK beslutade sig för att stänga sina stamböcker. Först under andra hälften av 1900-talet stängde vi stamböckerna för många raser. Detta utan att först analysera riskerna med det och vad det skulle leda till framledes. Orden RAS och RENT var på den tiden modernt. Så öppna stamböcker var inget konstigt fram till slutet på 1900-talet.

När vi stängde stamböckerna gick det fort att förändra våra raser genom utställningsaveln och den genetiska variationen sjönk snabbt. Detta då det inte längre var möjligt att korsa in nytt blod och tillföra genetiskt flöde mellan olika populationer. Stängda stamböcker har till och med inneburit att vi inte kunnat mönstra in nya founders från ursprungsområdenna. För våra raser vore det kanske klokt att öppnar upp våra stamböcker och i vart fall börjar tillåta inmönstring av nya founders medans det fortfarande är möjligt att hitta nytt blod i rasernas ursprungsområden. Det skulle vara värdefullt för våra rasers framtid om vi tar vara på de hundar från ursprungsområdena som fortfarande ser ut som de hundar som en gång grundade våra raser innan de dör ut hos polarfolken. I Sibirien idag bedrivs det olika räddningsinsatser för att ta vara på spillror av vissa inhemska urhundstyper vilket vi får se som positivt, men långt ifrån alla varianter omhändertas.

Vi skall också komma ihåg att de stamtavlor som är registrerade inom SKK bygger helt och hållet på uppfödarens uppgifter och vi vet idag egentligen inte hur väl de stämmer. Det finns säkert hundar som registrerats efter fel föräldradjur inom samma ras eller där en annan ras korsats in. När det kommer till registrerade importer från europeiska öststatsländer är det än mer troligt att vi inte har någon aning om vad som egentligen ligger bakom då länderna är rätt korrupta i sina system i allmänhet. En ryska jag träffade på en av utbildningarna för avelsfunktionärer jag gått berättade att i öststatsländerna kunde man registrera nästan vad som helst bara man betalade.

Detta får dock inte lura oss att tro att mer kontroll och krav på släktskapstester skulle göra något bra för våra raser. Snarare tvärtom då det bara gör det svårare och dyrare för den seriösa uppfödaren. Men vi skall vara medvetna om vad det system vi tillämpar innebär. Är man rädd för att inmönstring av nytt blod rubbar "rasrenheten" bör man nog fundera en gång till. Hittar vi främmande gener i några av våra raser skall vi vara rädd om dem då de kan vara rasens räddning i den genetiska fortlevnaden. Om något nytt korsas in och man sedan avlar tillbaka mot registrerat blod tar det bara ett par generationer så är hundarna tillbaka till sitt typiska utseende, vilket går att läsa om i SKK lathund för ökad genetisk variation.

Linjeavel vs inavel – Effekter av inavel och inavelsdepression

Inavel är parning av besläktade individer – det vill säga de som har en eller flera släktingar gemensamt. Linjeavel är inte bara en form av inavel – det ÄR inavel. Hur nära denna inavel är beror på valet av individer inom den linjen. Jag menar inte att vi aldrig skall duplicera hundar i våra stamtavlor, men vi skall vara medvetna om vad det innebär och ta reda på så mycket som går om vad vi eventuellt duplicerar.

Linjeavel/inavel – per definition – minskar genetisk mångfald. Hur mycket beror på släktskapet mellan de individer man har selekterat och under den tid och antal generationer som processen upprepas under.

Det finns åtskilliga försök som visar att inavel bland annat leder till en försämring av egenskaper förknippade med reproduktion och överlevnad, även benämnda fitnessegenskaper. Det finns mängder med forskning, studier och avhandlingar om man googlar på ämnet.

Det är vetenskapligt bevisat och allmänt erkänt att inavel hos hundar har lett till:

En ökning av förekomsten av ärftliga störningar
En minskning av livskraft/livslängd.
En minskning av reproduktionsförmågan, minskad fruktbarhet, minskad kullstorlek etc.
Förlust av genetisk variation

Några källor: Moderns fertilitet påverkas (Armbruster et al., 2000; Ballou, 1997; Falconer, 1983; Wildt et al., 1982) genom försenad pubertal utveckling, misslyckad äggutveckling, minskad libido, minskat antal ägg som avlossas vid ovulationen, misslyckad delning av befruktade ägg och/eller ökad embryonal dödlighet under dräktigheten (Wildt et al., 1982). Hos ungen är det bland annat neonatal dödlighet och överlevnad som påverkas (Ballou, 1997) både p.g.a. ungens egna och dess mors inavelsgrad. Inavel kan även leda till minskad tillväxthastighet (Armbruster et al., 2000).

Studier av olika arter har visat att inavel också kan resultera i:

utvecklingsstörning, högre dödlighet hos ungarna inom arten
en kortare livslängd och försämring av funktionen i immunsystemet. Och det är känt att nedsatt immunfunktion kan leda till högre cancerfrekvenser och en uppsjö av andra problem för hud, matsmältningssystem och andra system samt motståndskraft mot smittsamma ämnen.

Det är dessa negativa konsekvenser som benämns inavelsdepression. Egenskaper som inte är förknippade med fitness uppvisar i allmänhet liten eller ingen förändring (Falconer, 1983).

Inavelsdepression ökar när omfattningen av inavel ökar.

Varför uppstår då inavelsdepression? Till att börja med behöver vi komma ihåg att alla individer bär på skadliga, icke fullt funktionella alleler vilka i dubbel uppsättning kan orsaka störningar av olika slag.

Inavel i sällskapsdjurspopulationer kan vara antingen avsiktlig eller oundviklig. Att av olika anledningar inavla när det finns en stor, relativt obesläktad population tillgänglig är avsiktlig inavel. En population kan dock genom olika yttre omständigheter, såsom krig eller naturkatastrofer, råka ut för en så kallad flaskhals och därmed minskar antal individer så drastiskt att sannolikheten för inavel ökar eller blir oundviklig. Oavsett anledning till att inavel tillämpas kan två scenarier äga rum för de sällsynta icke fullt funktionella allelerna. Dessa kan antingen med slumpens hjälp försvinna från populationen eller bli vanligare. I en liten population kommer de då att visa sig oftare som homozygoter än tidigare när populationen var större (Brewer et al., 1990).

När flaskhalsen blir långvarig, inavel ofta förekommande och populationen är långt ifrån i genetisk jämvikt, kommer varje sällsynt, icke fullt funktionell recessiv allel att uttryckas i homozygoter som leder till att de slår ut i störningar, rubbningar, sjukdomar mm.

Utställningarnas påverkan på den genetisk variationen

Inom utställningsaveln så kom man tidigt på iden om att renodla en snäv typ av utseende och man strävade efter att alla hundar skulle se likadana ut. Även inom avel och uppfödargrupperna var riktlinjen att premiera den grupp som var mest homogen osv. Detta ledde snabbt till ett avsmalnande av den genetiska variationen då de som inte höll måttet snabbt sorterades ut ur aveln. Likaså bidrog den så kallade linjeaveln som länge bestod av att man inte såg något fel i att para far och dotter, mor och son, halvsyskon osv med varandra för att befästa typen inom sin egna blodslinje. Variationen i utseende som fanns naturligt hos våra hundar suddades snabbt ut och på köpet även den genetiska variationen.

Titta tex på människor som utsatts för inavel i några generationer där ser man hur deras kropp blir felaktigt utvecklad. Händer blir krumma och andra anatomiska brister uppstår, samt ökad andel hälsomässiga problem. Vi vet också från studier på människa att fortgående inavel kan ge negativa verkningar på intellektet och våra egenskaper, kanske är det detta som är en bidragande orsak när vi upplever att våra raser är "urvattnade" och börjar sakna egenskaper viktiga för funktion och prestation?

Är det kanske så att den degenerering vi ser inom utställningsavel inte bara beror på selektivt medvetna val av hundar utan också pga. inavelsdepression som drabbar hundarna i deras fysiska utveckling allt eftersom de blivit mer och mer inavlade i takt med att människor började tillämpa avel med bara de vinstrikate individerna och resten kasserades? Inaveln ökade snabbt och det förändrade utseende med degenererad funktion i hundarnas anatomi normaliserades i utställningsringarna och kom så sakta att accepteras som korrekt. Förkortade bendelar och extremiteter, krymta/förkortade nospartier, förminskade skallar och cobbigare kroppar, är det egentligen tecken på inavelsdepression? Är det störningar i tillväxt och utveckling eller bara tecken på selektivt val av avelsdjur med avvikande utseende som sedan normaliserats i utställningsringarna?

Något som också kommit upp i diskussion när man tittat på den ökade mängden päls många showlinjer inom Samojed visar och drar parallellen till vad som händer när man kastrerar en samojed då blir pälsen stor, ullig och mjuk. Kan det vara så att de stora mjuka lite ulligsre pälsarna som inte stöter bort snö och väta lika bra och som vuxit fram genom selektiv avel för mer päls i själva verket beror på att man avlat på en hormonell störning? När vi kastrerar en Samojedhund så utsätter vi den för en medveten hormonell störning och då påverkas pälsarna likartat, de blir större, rikligare och mjukar. Visst de omfångsrika och stora pälsarna är kanske inte av lika dålig kvalité som en kastrationspäls men det går att se likheter och försämringar i kvalitén.

Hård selektiv avel på utseende för att vinna i ringarna, inavel med idén om att bara använda de allra vinstrikaste hundarna till avel har lett till att vi är där vi är med rashundsaveln idag.

Genetisk mångfald kan inte uppnås genom att selektera avelsdjur enbart för hur väl de stämmer överens med rasstandarden i termer av utseende eller specifika fysiska egenskaper. Med andra ord speglar brist på variation i observerbara egenskaper också en brist på genetisk variation i populationen.

Alla individer har defekta gener – sjuka gener går inte att utrota

Det är viktigt att förstå att alla individer, så väl hund som människa och andra djurslag alltid har ett antal defekta gener. Pieter Oliehoek doktorsexamen i biologi med inriktning populationsgenetik och som driver företaget DOG Global där de arbetar med att skapa möjligheter för genetiskt friska hundraser säger att alla hundar har 5-6 defekter, med det menas felkodade gener som disponerar för sjukdomar eller andra förändringar som kan påverka individen negativt om de isoleras. Och DR Carol beuchet vid Institiute of canine Biology säger att det är så mycket som 10-11 defekter som varje individ i genomsnitt bär på.

Sjuka/deffekta gener går inte att utrota men de kommer sällan till uttryck om den genetiska variationen är tillräckligt stor så vi inte riskerar att få dem i homozygot upplaga. Vi skapar friska hundar genom att öka den genetiska variationen, inte genom att utesluta fler djur ur avel. I nyligen gjord forskningsstudie (Donner J and others. 2018. Frequency and distribution of 152 disease variants in over 100,000 mixed breed and purebred dogs. PLoS Genetics 14(4): e1007361. DOl: 10.1371/journal.pgen.1007361) har det visat sig att vissa blandraser kan bära på fler defekta gener än vissa renrashundar men renrashundarna är sjuka i betydligt högre grad. Detta visar att vi genom att skapa stor genetisk variation kan vi tillse att inte defekta gener blommar ut i sjukdomar.

Skall vi låta linjer med defekter dö ut? Nej det skall vi absolut inte göra. Vi har inte råd att tappa fler blodslinjer. Vi behöver de linjer som finns kvar av den arbetande populationen (gäller det samma med rasen i sin helhet) även om valpar i vissa kullar föds med defekter. Däremot skall vi vara kloka när vi gör nästa generations parning. Vi bör bla undvika att medvetet dubbla två linjer vi vet bär på samma defekt. Och ibland får vi helt enkelt plocka russinen ur kakan för att bevara det som fortfarande finns kvar.

Hälsoprogrammens påverkan på den genetiska variationen – Etikett eller defekt?

I många fall är det kanske bra att vi hälsokontrollerar våra hundar, det vill säga om rasen har ett uttalat hälsoproblem (överhängande många individer som är drabbade, enstaka individer utgör inte ett rasproblem varför vi inte skall leta fel vi inte har problem med). Men i vissa fall går det för långt och man letar alla möjliga fel på våra hundar och sätter olika etiketter på dem och fler djur utesluts ur avel. Undersökningsresultat bygger ofta på fenotypiska (yttre) utseenden av en led eller ett förändrat utseende i ögat, mm. Det vi ser rent visuellt vid en undersökning behöver inte betyda att hunden kommer få problem av det eller på automatik nedärver en eventuell defekt. Vi vet att det finns viss arvsgång i vissa defekter. Men vi sätter också många etiketter på våra hundar som kommer anses sjuka på pappret men kanske aldrig visar sjukdom i verkligheten, är hunden då defekt eller har vi bara satt en etikett på den? Även detta snävar in den genetiska tillgängliga avelsbasen. För många etiketter ger för få individer till avel varför man skall vara restriktiv med att starta hälsoprogram och leta efter fel som rasen inte har ett uttalat problem med. Genetikerna Per Eric Sundgren sa redan för 20 år sedan när han pratade om avel i små populationer att en defekt hund behöver nödvändigtvis inte nedärva sin defekt men en för snäv genetik kommer skapa sjukdomar vi tidigare aldrig sett.

Vi kan här ta exemplet HD röntgen. Här upplever många som varit med länge att avläsningssystemet idag är betydligt hårdare än det var för 10-15 år sedan. Detta innebär att det i dag är svårare att få ett bra resultat på pappret på en frisk hund vilket leder till att vi riskerar att hundar som borde kunna gå vidare inte gör det. Likaså gäller det skattningssystem vi har idag. Både A och B anses som UA men ändå lurar det människor till att omedvetet eller medvetet välja A hundar till avel och flera B hundar går förlorade. Även C hundar har idag för det mesta friska höfter, höfter de aldrig kommer lida av eller få problem med, men trotts detta klassas de etikettmässigt som att den har en mild grad av höftledsdysplasi och de väljs bort som avelsdjur. Givetvis skall vi inte använda en C-hund som ligger på gränsen mot D eller kommer ur en familjegrupp med en dålig ledhälsa i familjebild. Alla C hundar idag är inte dåliga hundar, för 10-15 år sedan kanske vissa av dem hade fått resultatet B. Även indexsystemet har lett till att folk föredrar A hundar i avel för att det ger en högre indexsiffra och då luras att tro att det måste vara bättre, men nej, det leder bara till att vi tappar genetisk mångfald som de hundar bär på som inte fenotypiskt når upp till SKK krav på A. Alltså inte en sjuk hund utan en hund som inte når upp till etiketten A anses av många som ett sämre val trotts att hunden är frisk.

Oavsett vilken sjukdom vi försöker mäta så skall vi vara medvetna om att en etikett på hunden inte behöver betyda att hunden kommer visa sjukdomstecken under sin livstid, det behöver inte heller innebära att de nedärver den uppmätta defekten. Men vi skall givetvis inte avla på kliniskt sjuka hundar eller hundar som bevisat får upprepade avkommor med defekter som påverkar deras livskvalite. Kanske skulle det vara bättre om vi vid exempelvis HD röntgen gick över till att bara bedöma om hunden har en led som anses vara tillräckligt väl konstruerad för att hålla hunden skadefri under livet och inte gradera det fenotypiska utseendet med olika bokstäver, siffror eller andra typer av etiketter. Då skulle hela den friska delen av populationen klassas likvärdig och färre individer skulle väljas bort.

Vi kan inte utrota sjuka gener men vi kommer få sjuka hundar om vi har för låg genetisk mångfald inom rasen. Kanske borde vi ägna större uppmärksamhet mot att öka den genetiska variationen istället för att sätta etiketter på våra hundar? Kanske är en ökad genetisk variation viktigare än massa kostsamma undersökningar. Jag säger inte att vi skall sluta undersöka våra hundar till viss grad men vi måst börja fundera i alternativa banor.

Inom vissa raser i polarhundsvärlden menar en del uppfödare att istället för att ägna oss åt att leta fel på våra hundar genom olika undersökningsmetoder gör vi klokare i att arbeta hårt med dem regelbundet i många säsonger. En hund som belastas och jobbar hårt kommer visa sina genetiska svagheter som kan döljas hos en hund som inte utsätts för fysisk belastning. Även detta något att fundera lite över? Jobbar vi tillräckligt regelbundet och hårt med våra hundar för att kunna utvärdera deras fysiologiska sammansättning?

Inavelsgrad via stamtavlor Vs genetiskinavel

Inavel innebär parning mellan individer som är besläktade med varandra. Hos tvåkönade organismer dubbleras antalet förfäder för varje generation. Inavelsgraden definieras som sannolikheten att en allel från en gemensam förfader kommer att finnas i dubbel uppsättning i ett lokus hos den inavlade individen. Det finns olika metoder för att jobba med inavel.

I SKK databas betyder den angivna inavelsgraden den procentuella ökningen av inaveln beräknat på 5 generationer i rasen. Siffrorna säger inget om rasens totala faktiska inavelsgrad. Inavelsgraden i en sluten population kan aldrig minska. Den inavel som byggts upp med tiden är bestående, detta är viktigt att förstå. Bara för att SKK endast anger beräknad ökning av inavelsgraden på 5 generationer så betyder inte det att den tidigare inaveln rasen utsatts för inte finns kvar. Det inavelsgraden i SKK databas visar är en trendkurva över en viss tid.

En annan metod att mäta rasens inavel är genom DNA test där man får fram den faktiska totala genetiska inaveln, detta benämns COI. Detta är ett mycket säkrare sätt att avgöra en populations faktiska situation då det bygger på hundens hela genom och dess sammansättning.

Ovan: Till vänster visas den graf som återfinns i SKK hunddata över inavelsökningen hos Samojedhund. Här kan många vilseledas att tro att rasen bara har runt 1% inavel, men så är inte fallet, detta är bara siffror på hur mycket inaveln i rasen genomsnittligt ökar med för varje år. SKK beräknade inavelsökningen tar heller inte hänsyn till den totala genetiska inaveln samt är baserad på bara 5 generationer. Till höger ser vi en rassammanställning från företaget Embark som DNA testar ett stort antal hundar varje år. Här ser vi den faktiska genetiska inaveln i Samojedhunden. Helt plötsligt får vi en helt annan bild av rasens situation. Vi vet att Embark alltid bygger sin statistik på ett minimum antal hundar (är det för få så tar de inte fram någon rasstatistik) och att de testar hundar från flera olika länder. Vi vet dock inget kring detaljerna av hur många individer detta bygger på eller exakt vilka länder som är inblandade. Detta är dock en oerhört intressant källa till vidare efterforskning. Vi vet att alla Samojeder runt om i världen har sitt ursprung i samma lilla founderspopulation. I Embarks genetiska statistik ser vi att Samojeden är lika inavlad som ras som om man skulle para två helsyskon. Kanske skulle SPHK finansiera en studie där vi kan kartlägga hur den svenska eller kanske Skandinaviska populationen enkom ser ut med stickprov från olika blodslinjer? I nästa nummer av polarhunden hoppas jag vi kan redovisa en sammanställning av ett antal testade svenska hundar och hur deras genetiska sammansättning ser ut.

Inavelsgrad vid parning mellan olika släktingar beräknat utifrån stamtavlor.

Parsammansättning / Inavelsgrad i %:

Föräldrar - avkomma/ 25
Helsyskon/ 25
Halvsyskon/12,5
Förälder- barnbarn/12,5
Mor eller farföräldrar -dotterdotter eller sonson/ 12,5
Morbror eller farbror - systerdotter sonson/ 12,5
Kusiner /6,25
Sysslingar/ 3,13
Pysslingar 1,56

Inom en och samma kull kan valparna ha olika grader av inavel, om man beräknar inavelsgraden med DNA, vilket ju inte blir fallet om man använder stamtavleberäknad inavelsgrad.

Ovan: Till vänster och i mitten en studie gjort vid UC Davis 2021 ("The effect of inbreeding, body size and morphology on health in dog breeds"), här har man tittat på hundar registrerade i följande kennelklubbar: FCI, AKC, UKC, KC, från stora delar av världen. Även denna studie visar rasens medelvärde när det gäller inavelsgrad utifrån DNA-tester. Både denna och studien "Whole-genome sequence, SNP chips and pedigree structure: building demographic profiles in domestic dog breeds to optimize genetic-trait mapping" som finns redovisad till höger ovan från 2016 ger ett medelvärde på 25 % för Samojedhund, precis som studien hos Embark. Det innebär att i medelvärde är en samojeds DNA till 25 % homozygot, där individen fått samma genvariant från båda sina föräldrar. Blir något fel i dessa 25 % av genomet kommer alltså dessa gener att bli defekta.

Är 0% inavelsökning i SKKs databas lösningen?

Nej inte om vi vill behålla den funktionella rastypen och egenskaper för polar överlevnad och fysiskt arbete. I och med att vi idag har en oerhört snäv genetik inom den arbetande delen av våra raspopulationer måste vi förhålla oss till strategier lämpliga för förvaltning av raser i små populationer och successivt utöka genetiken. Jag tänkte inte gå in djupare på avel i små populationer här då det finns mycket att läsa om det hos SKK. Men vi skall inte använda fler avelsrestriktioner än vad som är ytterst nödvändigt. Vi behöver använda så många djur som möjligt i avel, givetvis under kontrollerade former. Vi kommer behöva acceptera vissa dubbleringar i stamtavlorna samtidigt som vi försöker tillföra något nytt. Många av oss vill kanske i första hand försöka tillföra något nytt inom den registrerade populationen. Men SKKs lathund om hur man kan öka den genetiska variationen tar även upp metoder som inkorsning, inmönstring och öppnande av stamböcker. Nedan kommer jag resonera lite kring hur man skulle kunna tänka om någon av dessa metoder skulle tillämpas för våra raser.

Mått på genetisk variation är ytterligare ett verktyg att använda för "Helhetsbilden".

Öppen stambok - Kan vi tillföra nya founders?

Ett sätt att använda öppen stambok på för att tillföra genetisk variation är, enligt SKK, genom parning med en annan ras under kontrollerade former. Man öppnar stamboken mot en eller flera raser för inmönstring. Men det mest rättvisa mot våra polara raser här är kanske att vi i första hand öppnar upp för inmönstring av nya founders från rasens ursprungsområde. Då skulle vi möjliggöra tillförsel av genetik som inte är helt främmande för våra raser men oförädlad. Vi fortsätter helt enkelt det arbete med rasen som abrupt upphörde när stamböckerna slöts och importer från Arktis upphörde. I begynnelsen var man noga med att försöka importera nya individer från ursprungsområdena lite då och då. För de Sibiriska raserna, så som Samojedhund tex så satte den ryska revolutionen stopp för möjligheterna att hämta hem nytt blod. Sedan föll intresset och förståelsen för vikten av att hämta hem nya importer från Sibirien i glömska.

Nu och sedan ett antal decennier tillbaka är det åter igen möjligt att hämta hem nytt blod direkt från Sibirien vilket vi bör fundera kring hur vi skulle kunna göra för att bäst ta vara på denna möjlighet innan de typiska hundarna försvinner även där. Det går fortfarande att hitta sibiriska hundar av rätt typ för inmönstring men risken är att de snart inte går att få tag i. Den tekniska utvecklingen går fort och ersätter mycket av hundarnas arbete i polarområdena varför hundpopulationerna minskar eller dör ut till fördel för andra västerländska hundar ämnade för andra arbetssysslor.

Möjlighet att mönstra in nya founders är möjligt i nutid i vissa av våra polara raser och i vissa länders register, men borde kanske bli en större självklarhet även här hos oss. Kanske är det något specialklubben bör diskutera med SKK om hur detta kan göras med hjälp av det nya X-registret som nu finns tillgängligt. Att öppna stamboken skulle möjliggöra att vi kan mönstra in nytt blod i vårt svenska register. I Sibirien (och övriga Arktiska områden) finns idag en mängd olika laikor (i Ryssland kallas alla hundar av spetstyp för Laika) som utgör en viktig genetisk bank för våra registrerade hundpopulationer. Denna tillgång till genbank är lite unik i hundvärlden, något de flesta andra raser inte har. Men dessa urhundar i Sibirien och övriga Arktis är oförädlade (vilket är förutsättningen för att de skall utgöra en funktionell genbank) och man får förvänta sig att de i högre grad uppvisar en bredare variation i utseende och tydligare så kallade urhundbeteenden än vi är vana vid.

Inkorsning en annan lösning?

Med inkorsning, eller korsparning, menas introduktion av genetisk variation och/eller förbättring av egenskaper genom parning med en annan ras. Avkommorna i första generation (F1) kommer att få hälften av sin arvsmassa från ursprungsrasen och hälften från den andra rasen (inkorsningsrasen). I kommande generationer görs sedan normalt återkorsning till ursprungsrasen (F2, F3 osv.). För varje generation halveras det genetiska bidraget från inkorsningsrasen. Hundar i generation 4 (F4) kommer att ha 6,25% av sin arvsmassa från den ras som använts för korsparningen. För att uppnå en långsiktig effekt av inkorsning räcker det inte att genomföra några enstaka korsparningar. Det genetiska bidrag som korsparningen medför kommer, som beskrivits ovan, relativt snabbt att minska över tid för varje generation som går. För en långsiktig effekt på populationen i stort behöver upprepade korsparningar genomföras.

Det är redan idag flera rasklubbar som påbörjat olika inkorsningsprojekt under SKK handledning för att hjälpa sina raser genetiskt in i framtiden. Likaså har de den norska och finska kennelklubben gjort där de bedriver inkorsningsprojekt inom olika raser. Söker man på dessa projekt så går de att läsa om på respektive klubbs hemsidor mm.

Vilka raser bör vi i sådana fall använda vid korsningsprojekt?

Här tänkte jag utifrån SKKs lathund resonera lite kring korsning mellan registrerade raser. Founders från ursprungsområdena har jag redan vidrört ovan. Både när det gäller inkorsning och öppen stambok bör man givetvis vara klok i sin avvägande kring vilka raser som bör och inte bör användas när det gäller våra polarhundar. Vi vill ju fortfarande ha polara arbetande hundar med ett relativt gott bevarat historiskt ursprung.

Vi bör kanske i vart fall hålla våra sibiriska raser rent sibiriska. Kanske snegla på rastyper som har ett nära geografiskt ursprung. De tyngre farktraserna malamute och grönlandshund bör givetvis inte i första hand användas mot våra sibiriska raser och tvärt om då vi riskerar att tappa för mycket särart. De sibiriska raserna är mindre, lättare och mer snabblöpande raser. Samojed, Husky, jakutian laika, de olika siberiska jaktlaikorna kan här kanske vara intressanta att fundera kring som grupp och möjlig korsning emellan då de har ett snarligt geografiskt ursprung. När det gäller grönlandshund och malamute bör även de i första hand titta på raser i geografiskt närliggande ursprungsområden.

De skandinaviska lapska hundarna bör vi kanske i ett första skede utesluta då de enligt den svenska forskaren Peter Savolainens senaste forskning visar på att de inte bär släktskap med de Sibiriska hundarna genetiskt, samt att de inte är en polarhund utan en subpolar ras. Vill man än dock snegla lite på de skandinaviska raserna när man funderar lite kring detta med inkorsning och öppna stamböcker så bör man då även här utesluta de rasvarinater som idag har genomgått en utbredd showavel som exempelvis svensk och finsk lapphund. Av de renvallande raserna så är i sådana fall lapsk vallhund den ras som idag är bäst bibehållen i typ och funktion för fysiskt uthålligt arbete på fjället. Vi har också en del skandinaviska jaktspetsar man skulle kunna snegla på då de är avlade för hårt arbete i skogen och har subpolara egenskaper.

Vart står SKK i frågan?

SKK går i framkant när det gäller att arbeta för ökad genetisk variation inom våra raser. SKKs avelskommitté har tagit fram en lathund som stöd i arbetet för ökad genetisk variation. Lathunden beskriver hur man bedriver dessa typer av projekt. Likaså har SKK informerat och föreläst om detta både vid avelskonferenser där representanter från specialklubbarna deltager och vid enklare medlemsföreläsningar. SPHK avelsråd har deltagit i dessa konferenser men vi har ännu inte sett något skrivet om detta ämne som var huvudfokus vid senaste konferensen i vår tidning vilket var en orsak till att jag valde att skriva denna artikel då det behöver belysas och problematiseras så vi kommer igång med tankar och diskussioner kring framtiden för våra raser.

SKK är tydliga i sina dokument och framföranden att vi måste börja jobba för ökad genetisk variation i våra raser. De är också tydliga med att vi inte i första hand skall fokusera på utseende utan mer på egenskaper, funktion och hälsa. Vi skall tillföra genetik som bär på egenskaper rasen har brist på. Här kan vi åter igen titta på den funktionella anatomin (byggd för fart och uthållighet) och de mentala egenskaperna för arbete och prestation (energi, driv, arbetsvilja, gritt, mm) som flera av våra raser tappat mycket av i stora delar av raspopulationen pga tidigare utbredd enkelriktad utställningsavel, inavel och allmänt snäv genetik (för hård selektion av avelsdjur). En egenskap som en gång gått förlorad går inte att få tillbaka utan att tillföra den utifrån.

Ovan: Denna lathund finner ni på SKK hemsida och bör läsas av alla som är intresserad av framtida projekt för att utöka våra rasers genetiska variation och hjälpa dem överleva genetiskt in i framtiden.

Vad kan du göra för din ras? Avel för rasens bästa

Vi skall givetvis bevara våra raser men på ett klokt sätt och kanske behöver vi omvärdera de senaste 50 årens metod att hålla hårt i just stängda stamböcker. För att hjälpa rasen kan vi bl.a:

Hänga med i forskningen och utvecklingen inom ämnen om hur vi arbetar för bättre genetisk variation.
Öka samarbetet med övriga uppfödare.
Nyttja fler hundar från den tillgängliga avelsbasen, dvs hundar som inte har någon valpkull, exempelvis välja syskon till redan använd hund.
Vara beredd att åka långt för en parningskombination, även över landsgränser.
Hjälpa till att importera nytt blod som är så lite släkt med vårt eget som möjligt. Man kan inte bara överlåta importarbetet till andra uppfödare. Alla måste bidra. Men försäkra dig om att de linjer du väljer importvalp ifrån är linjer som faktiskt tillhör den arbetande delen av raspopultionen. Att importera en hund av showmodell kommer inte hjälpa den arbetande hundens fortlevnad då den importen blir ointressant för de uppfödare som försöker förvalta den ursprungliga typen och arbetsförmågan.
Öppna vårat sinne för acceptans att vi kanske behöver öppna våra stamböcker på något vis.
Planera vår avel utifrån rasens bästa och inte bara utifrån personliga behov.
Bedriva avel med rasen i fokus och inte låta pengar styra.
Diskutera möjliga avelskombinationer med många olika uppfödare för att hjälpas åt att bevara de blodslinjer som finns.
Föreslå intressanta kombinationer till andra uppfödarkollegor som tips och motivera varför det är viktigt för rasen ur ett genetiskt perspektiv.
Identifiera genetiskt viktiga hundar som bär på en blodslinje som riskera att dö ut eller som vi har för liten spridning av i rasen. Avla på hundar med ovanliga stamtavlor som därmed bidrar positivt till en förbättrad avelsbas. Ett sätt att hitta dessa hundar är att beräkna hundens individuella påverkan på avelsbasen.
Begränsa antalet avkommor efter enskild individ, dvs inte låta en hund få för många valpar. Även denna hunds avkommor bör användningen följas upp på.
Följa upp antalet barnbarn till välanvända individer eller individer som haft få kullar men fått stor spridning inom populationen.
Bidra till att uppfödarkollegor får tillgång till genetiskt material som gynnar rasutvecklingen.
Mm.

Du får vad du selekterar för, inte vad du önskar att du ska få. Låt oss vara helt ärliga med det.

Avslutningsvis

Vi kan konstatera att vi under åren selekterat alldeles för hårt och uteslutit alldeles för många djur ur avel. Vi skall vara ödmjuka inför det faktum vi står inför och vidta åtgärder innan det är för sent. Hur mycket mer tål våra raser? Vi behöver börja tänka i ett bredare perspektiv och inte låsa oss vid tidigare sätt och säga att ja men det har ju gått bra hittills. Hur länge till kommer det att gå bra?

Vill vi bevara en raspopulation måste vi acceptera att vi kanske måste frångå vår fixering kring HELT slutna stamböcker och det extrema rasrenhetstänket. Vi bör kanske ta vara på de hundar av rätt hundtyp som fortfarande finns kvar i våra rasers hemtrakter och som kan utgöra ny founderpopulation för att inte riskera att behöva börja med rena inkorsningsprojekt inom en snar framtid. Vi måste använda fler individer i avel. Vi behöver egentligen använda alla individer som inte har en livspåverkande defekt till avel för att våra raser skall överleva. Vi måste börja samarbeta bättre kring metoder för att säkerställa att fler blodslinjer och flera olika individer ur samma blodslinjer bevaras in i framtiden. Vi måste hjälpas åt att ta vara på det som idag faktiskt finns kvar. Vi har inte råd att låta fler blodslinjer dö ut.

Vad gör vi när en uppfödare trappar ner eller slutar med sin avel? Hur kan andra verksamma uppfödare göra för att vi skall kunna ta vara på dennes blodslinjer innan de går förlorade? Kan vi finna metoder för hur vi gemensamt kan planera avel av de blodslinjer vi har idag så alla tänker på att de kombinationer de gör skall vara till glädje för rasen och andra uppfödare? Hur säkerställer vi att våra uppfödare har tillgång till genetiskt material för att kunna göra sitt bästa för rasens framtid? Hur säkerställer vi att inte enskilda hundar får för stor påverkan på populationen? Bevakar vi barnbarnsstatistiken tillräckligt för att hålla koll på vilka individer som får för stort eller för litet inflytande i raspopulationen? Kan vi kanske bli bättre på att prata med varandra och ge tips om olika linjer och individer vi ser ett värde av att ta vara på? Är det fult att kontakta många olika uppfödare för att diskutera rasens genetiska överlevnad och föreslå avelskombinationer som i ett genetiskt perspektiv skulle vara värdefulla för rasen som helhet? Kanske upplever den påläste att vissa personer sitter på genetiskt viktiga hundar utan att använda dem. Och framför allt hur uppmuntrar vi fler att börja med avel av arbetande hund? Utan dedikerade uppfödare kommer vi inte ha några arbetande polarhundar kvar.

Är det kanske stambokförd funktionsavel inom ramen för en viss hundtyp vi skall pyssla med i framtiden istället för utseendefixerad avel som mäts genom strävan efter den utseendemässigt perfekta hunden? Ja det finns mycket att tänka på och diskutera inför framtiden. Det finns mycket vi behöver bli bättre på, normalisera och lära oss att acceptera.

Är det kanske så att avla hundar i HELT slutna stamböcker är förlegat? Behöver vi hitta nya metoder som möjliggöra ett genetiskt flöde in i våra stamböcker med jämna Mellanrum? Väldigt aktuella frågor för oss alla att fundera kring. Vi skall vara medvetna om att vissa länder redan börjat förbjuda avel på vissa raser på grund av att de är för kraftigt inavlade, detta då det leder till för mycket sjukdomar och störningar i hundindividen som ger dem ett sämre liv. Kanske är det bättre att vi gör något nu, något vi själva kan påverka, än att politikerna i framtiden skall gå in och lagstifta om hur vi skall bedriva vår hundavel.