Samojedhunden - en delad ras?
Klassisktyp, brukstyp, showtyp - en delad ras?
Har våra rashundar blivit designerhundar?
Detta är i grunden en artikel publicerad i SPHK medlemstidning Polarhunden
Samojedhunden, en av våra äldsta raser med en mångtusenårig historia spretar idag i olika inriktningar och utseenden. Rasen i sin helhet ser inte längre ut så som de hundar gjorde som stod som modell för upprättandet av rasstandarden. En oroväckande liten del av raspopulationen världen runt idag är fortfarande avlade med bibehållna egenskaper för arbete och funktion kopplat till de polara egenskaperna och funktionen som slädhund. Jag har lagt mycket tid på att studera detta och söka information om fenomenet delade raser, ett fenomen som också har diskuterats i många forum och sammanhang. Jag tänkte här bidraga med lite tankar och faktum till dessa debatter, kanske skapar mina frågeställningar och tankar kring detta ett intresse hos fler av er som läser detta. För ganska länge sedan hittade jag en sida som hette "sundahundar" med många intressanta artiklar, men den sidan verkar tyvärr inte finnas längre. Jag kommer i denna artikel återkomma till några citat därifrån som är eftertänkvärda.
"Man brukar prata om att ett flertal arbetande raser finns i två varianter, en arbetande variant och en utställningsvariant. Att hundar, trots att de har samma rasnamn, ser så olika ut och har såolika egenskaper beror på att olika uppfödare har olika mål med sin avel. En del uppfödare strävar mot att vinna i utställningsringen, en del vill ta fram en snäll sällskapshund som passar de flesta valpköpare och en del vill ta fram en hund som kan användas för det rasspecifika ändamålet. Och så finns ju de uppfödare som i varierande grad försöker kombinera dessa olika mål i olika variation."
/Citat: Sunda hundar.
Ovan: Denna bild är tagen 2011. Detta är två finalhundar vid en stor rasspecial framtagna av två olika domare vid en och samma utställning. En domare dömde tikar och en annan dömde hannar. Skillnaden i hur domarna dömer är ganska markant. Den rastyp som tiken till vänster uppvisar är idag mer och mer sällsynt trotts att den håller sig allra närmast den ursprungliga klassiska rastypen. Väldigt få exteriördomare förstår vikten av att bevara denna typ av hund och dömer den ofta orättvist och sållar bort dem vid konkurransbedömningarna. Detta är sorligt och ett hot mot bevarandet av den arbetande Samojeden med bibehållna polara egenskaper. Det är få hundar idag som kan visa på en sådan fantastisk polar päls som denna tik gör, både vad gäller mängd (kroppskonturerna fortfarande synliga) och kvalitet.
Samojeden av idag är tyvärr drabbad av samma fenomen som de flesta andra arbetande raser (polara raser samt jakt-, vall- och övriga bruksraser). I aveln försummas brusksegenskaper (energi, driv, jobba mot fysiskt motstånd, framåtanda, gritt, nyfikenhet, motivation, mm) och i utställningsringarna premieras hundar som mer och mer fjärmar sig från det ursprungliga utseendet som rasstandarden beskriver och då även den kroppkonstruktion och byggnad som krävs för att hunden skall kunna jobba bra och prestera tillfredsställande både vad gäller uthållighet, fart och styrka. Vi har helt enkelt fått hundar med en exteriör som inte längre understödjer den funktion som rasstandarden beskriver. Vi ser tydligt hur detta har påverkat Samojedhunden genom att studera bilder av rasen genom tiderna. Att rasens utseende hänger ihop med dess arbetsförmåga och prestation styrs av biomekaniken. Gör gärna en fördjupad studie i biomekaniken och dess lagar när ni funderar kring detta.
Omkring 2010 när jag studerat rasen i över 20 år skrev jag en artikel om hur detta har påverkat Samojedhunden till tidningen Polarhunden som inledningsvis publicerades i Sverige och sedan också i Norge efter att norska uppfödare uppskattade artikeln och ville låna den för publicering även i den i den norska tidningen. Något som sedan kom att chocka mig stort var vad jag kom att utsättas för av dem som inte gillade min artikel, både påhopp och angrepp från en grupp individer riktades mot mig efter att artikeln publicerades. Att jag skulle bli lynchad av vissa på detta sätt hade jag inte räknat med. Jag var så inne i mina studier och glädjen över att ha kommit så långt att jag hade kunnat kartlägga en del av rasens brister och problem, något jag brann för att dela med mig av. Jag fick lära mig redan då att vissa människor inte är intresserade av fakta och sanningar OM det inte stämmer med deras egen agenda och vision om hur de vill att det skall vara.
Redan som liten började jag intressera mig för djupgående studier i rasens historia, särart, anatomi, biomekanik, rasens utveckling, funktion, egenskaper, mentalitet, genetik, populationsgenetik, egenskapsgenetik, epigenetik, mm och hur vi genom selektiv avel kan påverka våra hundars förutsättningar, egenskaper och utseende. När jag intresserar mig för något älskar jag att riktigt nörda ner mig i djupa detaljstudier som kostat mig pengar och tusentals studietimmar. Jag trodde i min enfald att alla bråk och konflikter skulle lösa sig om någon bara la ner lite tid på att ta reda på hur det egentligen var, jag trodde att jag kunde få alla att enas och jobba mot samma mål om så mycket fakta som möjligt kring sanningen kom upp på bordet. Jag trodde att man genom kunskap och att plocka fram fakta och gamla bilder skulle kunna kartlägga och fastställa sanningen kring olika delar runt rasen och att alla skulle vara intresserade och tycka det var spännande att få ta del av mina många års studier i ämnet, men nej, jag blev som sagt ganska snabbt varse om att många människor var inte alls intresserad av nån fakta eller någon gammal historisk materiel kring rasen. Vissa människor vara bara intresserad av sitt eget tyckande och blev arga över de sanningar och den fakta som kom fram när jag började presentera delar av mitt material och de analyser jag gjort. Men idag kan jag små le lite åt min iver och önskan att fixa så alla konflikter och bråk försvinner kring rasen, jag trodde nog bättre om människor då än vad jag fått erfara sedan dess. Människor är mer intresserad av att hålla liv i konflikter än att erkänna den sanning som kommer fram genom faktastudier.
Den artikel jag skrev 2010 är lika aktuell idag som den var då. Situationen för rasen har tyvärr fortsatt i samma riktning. Problemen i ringarna med övertypning och typglidning har fortsatt att öka och sprida sig. I dag är det svårt till omöjligt att få en rättvis bedömning av en hund av den äldre klassiska och mer moderat rastypen, den typ av hund som rasstandarden en gång upprättades efter.
Om detta ämne har fler än jag skrivit om, bl.a. den kompetente nu mer bortgångne holländska exteriördomaren Mr Clay, en intressant artikel han lämnat efter sig är artikel "What is wrong with the Samoyed?" Mr Clay hade i sin tur lärt sig samojedrasen direkt från de första västerländska uppfödarna, döttrarna till familjen Kilburn Scott i England. Denna familj var mycket aktiv i etableringen av rasen och omhändertog de tidiga stamhundarna som kom från Sibirien för vidare avel i västvärlden. En annan intressant skribent i detta ämne är holländaren Pieter Keijzer, som lämnade efter sig sitt material och sin hemsida där han publicerat mycket av materielen till sin exsambo Sarah de Monchy som idag håller liv i den hemsidan. Jim Osborn i USA är också en person som skrivit många intressanta artiklar om Samojeden i USA, bl.a om rasens ursprungliga arbetsuppgift som draghund och hur det styrks genom hans historiska studier av rasen samt djupa studier och uppföljningar av stamtavlor tillbaka till de första Sibiriska importerna.
"Problematik att lyckas med arbete och exteriör.
En vanlig kommentar man får höra är: Varför kan hunden inte vara både och? Låt oss analysera detta närmare för att besvara denna fråga. Att vara "både och" innebär att hunden både är en bra arbetshund och får cert på utställning, dvs. i princip kan bli dubbelchampion. Förutsättningen för det är att domarna premierar den typ av hund som faktiskt kan arbeta. Man behöver inte vara Einstein för att se att domarna i flera delade raser premierar en typ av hund som inte har de optimala exteriöra förutsättningarna för att kunna arbeta. Hud, storlek och päls är inte en exteriör som är optimal vid varken jakt, bruks eller vallning. Överlag kan man se att utställningsvarianten av fågelhundarna är större, mera pälsade och har mera hud än rasens jaktlinjer.
Hundarnas arbetsegenskaper finns inte kvar bara för att en hund är renrasig! För att kunna bevara egenskaperna i aveln måste man se att de finns där i avelsdjuren och hur de nedärvs till avkommorna. Därför är det viktigt att avelshundarna får sina avkommor bedömda på arbetsprov om målet är att bevara en arbetande hund.
Varför kan man inte avla fram hundar i delade raser som ser ut som domarna vill och kan arbeta? Ja, en del av frågan är besvarad ovan, dvs att domarna premierar en exteriör som inte hör ihop med hundens användningsområde. En annan orsak är att det exteriöra idealet har ändrast över tiden. Det går mode i exteriören och domarna har en tendens att "övertypa" hundarna; dvs. de låter den hund vinna som ligger i en extremzon. Den typ av hundar som premieras idag ser inte ut som den som premierades för 50 eller 100 år sedan. De krav man då ställer på uppfödarna är orimligt: De kan inte bevara och förbättra de komplexa arbetsegenskaperna samtidigt som de måste förändra exteriören för att hänga med i ett mode. Ytterligare saker som försvårar är att bedömningen fokuserar på, och lägger vikt vid, detaljer som ögonfärg, pälsfärg, öronansättning, svansviftning och annat som egentligen saknar betydelse mer än för det mänskliga ögat, dvs. domaren tar med fel saker i bedömningen. Rent krasst kunde man faktiskt anse att det stora flertalet hundar av arbetstypen egentligen är "både och"; de har bara domarkåren emot sig som inte råkar ha just denna typ som ideal. Hade domarna prioriterat deras exteriör skulle det inte vara något problem att få fram fler dubbelchampions.
Delningen har redan gått för långt
Vissa arbetande raser ställs ut utan att delas upp i olika varianter. I dessa raser har man lyckats med att premiera de hundar som fungerar arbetsmässigt och att prioritera rätt saker i bedömningen. Inom de flesta brittiska fågelhundsraserna och brukshundsraserna är en utställningskarriär inte möjlig inom den arbetande typen då den inte typmässigt stämmer överens med domarens tycke och smak. Den arbetande varianten har möjligen en heterogenare typ exteriört men håller sig ändå inom ramarna för sin exteriöra rastyp i jämförelse med ursprunget. Inom en del raser har man på ett lyckosamt sätt knutit arbetsproven till utställningarna så att man inte kan få den ena meriten utan den andra. Observera att detta kan tyckas föredömligt, men det är inte en lösning för alla de raser som är delade idag då delningen har gått långt.
Hur ska vi lösa detta då? Ja, det finns inte ett svar som gäller alla raser då delningen har gått olika långt i olika raser och har pågått under olika lång tid. En del arbetande raser är väl etablerade som sällskapshundar, i andra är "skadan" inte lika utbredd så där kan man kanske vända utvecklingen.
I de raser där utvecklingen har pågått under lång tid tror vi inte att skutan går att vända. Däremot kan man arbeta för att vi inte ska få fram ännu mer extrema hundar. Därför måste en ständig dialog med Sveriges styrande hundorgan - SKK - och deras domarkår föras där Sveriges hundägare står upp för hundarnas skull."
/Citat: Sunda hundar.
För Samojedens del har delningen av rasen redan gått så pass långt att många kan uppfatta de olika typerna som olika raser och även egenskaperna skiljer sig stort, detta trots att Samojeden i Sverige haft krav på bruksmerit för tilldelandet av utställningschampionat de senaste decennierna som i vart fall har bromsat den negativa utvecklingen något jämfört med övriga länder. Splittringen inom rasen har gått så pass långt att det lett till subpopulationer inom populationen, avlar man med mål att bevara en arbetande samojed tar man inte in avelsdjur som avviker för kraftigt från den äldre klassiska typen (funktionell kroppsbyggnad) eller saknar väsentliga mentala egenskaper för arbete och prestation, och de uppfödare som vill ha de mer moderna showtyperna (kompaktare, tyngre och grövre hundar, rikligare pälsar, bredare och kortare nosar och huvud av nalligare typ) i utseendet tar inte in hundar av klassisk typ i sin avel och de avlar på motsatsen i de mentala egenskaperna till det som den som vill ha en arbetande hund söker. Jag skulle vilja påstå att delningen inom Samojeden gått så pass långt att det i vart fall internationellt inte går att vända, men även nationellt har delningen av rasen gått för långt för att kunna ena rasen och få alla uppfödare att avla mot samma mål. En fråga som allt oftare väcks när man diskuterar med folk är om rasen skulle tjäna på en officiell delning så uppfödare med olika inriktningar kan få fokusera på sina intressen under olika rasnamn? Vissa går så pass långt som att mena att detta vore kanske den enda räddningen för att i framtiden lyckas bevara den äldre klassiska arbetande typen av Samojed. Men skulle en officiell delning av rasen göras så krävs det att det görs internationellt vilket ställer stora krav på hundorganisationer världen runt. Akitan tex är en sådan ras där man valt att dela den, japan såg hur deras nationalras höll på att försvinna pga. olika typglidningar och förändringar bort från det ursprungliga utseendet och typen, detta har lett till att vi idag har två raser av Akita, den japanska Akitan och den amerikanska Akitan.
För Samojedens del tror jag det är viktigt att vi fortsätter att hålla liv i diskussionen så inte kunskapen och förståelsen för den arbetande Samojeden av klassisk typ och de polara egenskaperna faller i glömska. Två riktiga föredömen och eldsjälar i detta var våra nyligen bortgångna hedersmedlemmar Elga Carlsson och Annica Uppström, två personer som betytt oerhört mycket för mig och mitt Samojedintresse då jag lärt mig mycket av dessa två kring rasen. Elga och Annica la bla grunden för begreppet polara egenskaper för många år sedan när de jobbad med att beskriva för domarna vad som var viktigt hos en arbetande polarhund (samojed), ett begrepp som idag är väletablerat i polarhundskretsar (inom samtliga polara raser) och innefattar både anatomi och egenskaper. Vi skall fortsätta att hedra deras minne genom att låta det arbete de lagt grunden till under många år leva vidare. Utan Elga och Annica hade SPHK aldrig kunnat visat på ett så fantastiskt bra arbete kring bevarande och förvaltning av en arbetande samojed av klassisk typ. Dessa två missade aldrig en chans till en god dialog kring rasens bevarande i både utseende och egenskaper. Det Elga och Annica lagt grunden till är något jag hoppas från djupet av mitt hjärta att SPHK fortsätter att värna om så vi får behålla Samojeden av klassisk typ och med bibehållna bruksegenskaper. Något som var oerhört viktigt för Annica som ansvarig exteriördomare för SPHK domarkompendier var att arbeta klart domarkompendiet för Samojed inför konferensens 2022, detta arbetade hon med ända in på sin dödsbädd, hon var noga med bildvalen och vilken information som var viktig att föra fram till exteriördomarna inför kommande konferens, för Samojeds del blev Annica klar med Samojeds kompendie kort innan hon lämnade oss, något jag hoppas från djupet av mitt hjärta att SPHK förvaltar väl och inte river upp eller förändrar det arv och den otroliga kunskapen om rasen hon lämnat efter sig.
Det är viktigt att SPHK fortsätter att utbilda domarkåren om vikten av att premiera hundar av äldre klassisk typ och med goda polara egenskaper vid sina bedömningar, detta då det påverkar många uppfödares val av avelsdjur. Många uppfödare idag väljer tyvärr sina avelsdjur utifrån vad domarna premierar i ringarna istället för att själva utvärdera sina hundars anatomi och egenskaper i praktiskt bruk. En rasstandard beskriver inte bara ett utseende utan också ett funktionsområde, ett rasspecifikt användningsområde och då kan man inte om man ämnar följa rasstandarden premiera hundar vars exteriör går på kollisionskurs med vad som krävs av dem i praktiskt bruk för att kunna jobba och prestera ultimat inom sitt traditionella arbetsområde.
En illustration eller en dekoration av rasstandarden?
Ovan: Hanhundar. Till vänster Samojeden Lobi (en av de sista direktimporterna från Sibirien, 1917), i mitten Samojeden Nansen 1903, första generationen född Samojedhund i England efter direkt import från Sibirien. Till höger engelsk rasstandardillustration från 1912, som i bild illustrerar vad man med ord försökt beskriva i texten i rasstandarden.
Det finns en illustration, en tecknad bild av Samojedhundens struktur ur en engelsk bok om rashundars rasstandarder från 1912 som i bild beskrev utseendet och den struktur som rasstandarden beskrev (bilden ovan), samt tolkningen av innebörden i orden i standarden. Denna standardillustration gjordes på den tiden då rastypen fortfarande var oförändrad varför den är intressant utifrån hur man ursprungligen tolkade rastypen och vad man genom upprättandet av rasstandarden försökte beskriva. På detta sätt ansåg man att hundarna såg ut som stämde med rasstandardens beskrivning på den tiden innan man hade tappat minnet om hur hundarna såg ut när de kom från Sibirien. Vi skall också komma ihåg att Samojedhunden inte är en skapad ras av människan i väst, utan en hundtyp med en mångtusenårig historia som man tog tillvara på och ville bevara in i framtiden genom att ge den ett rasnamn. I denna illustration ser man en hund med riklig päls men inte överdrivet stor och lång, kroppskonturerna är fortfarande synliga, att pälsen på ben och hjässa är kort och glatt syns tydligt vilket det inte alltid gör hos dagens showhundar, hasen är lågt ansatt i förhållande till längden på lårbenet, den är inte överdrivet kort som hos många av dagens showhundar (där även lårbenet proportionellt har förkortats), den visar också en hund med proportionellt mindre kropp än ben jämfört med den moderna showvarianten, huvudet är långt ifrån lika brett och tungt som hos många av de hundar som idag premieras i ringarna, denna hund visar också ett mer utvecklar bakställ med mer längd i de olika bendelarna i bakbenen än vi ser hos många av dagens showhundar där bendelarna förkortats och där bakstället nästan blivit lägre än manken. Ryska kynologer som studerade de sibiriska hundarna skrev i sin bok i början av 1900-talet att de västsibiriska draghundarna var skapta för att kunna löpa i höga farter, bl.a. utmärktes detta genom deras marginellt högre bakända än fram (hundens höjd vid höftknölarna var marginellt högre än manken), mm. Och som fru Killburn Scott en gång sa, "den skall vara byggd på linjerna av en bordercollie" (detta står skrivet i gamla nummer av Our dog´s, världskänd engelsk hundtidning), alltså en ganska lätt och luftig typ av hund (inte överdrivet kompakt). Detta uttryckte hon efter att hon sett många av de sibiriska stamhundarna som etablerade rasen i England samt att hon var med och skrev Englands första rasstandard 1909. Den svensk/norska rasstandarden är dock lite äldre den skrevs redan 1908. Fru Kilburn Scott uttryckte också att en Samojed aldrig får bli lika grov och tung som en grönlandshund, hon sa: "upplever man hunden som fel å tycker den är för tunn och lätt i kroppen är den förmodligen korrekt".
Hur skall uttrycken i standarden tolkas och vad var det man verkligen menade när man skrev (upprättade) standarden? Jag finner denna fråga ganska intressant då det idag är ganska tydligt att det har vuxit fram nya modern show-variant inom Samojedhunden. Sen vad man tycker är vackert må vara upp till var och en, men frågan är ju vad är det egentligen standarden beskriver? Och vad är korrekt om vi skall bevara rasen istället för att förändra den och vad är korrekt om anatomin/exteriören skall understödja hundens funktion som slädhund kapabel till uthålligt fysiskt arbete över stora distanser, samt möjliggöra styrka och fart i bra balans hos den arbetande slädhunden?
Finns det ett facit? Jag vill gärna påstå att det gör det. Genom att titta på en mängd gamla arkivbilder från den tiden då rasen etablerades i västvärlden får vi en bild av vad man genom orden i rasstandarden verkligen försökte beskriva. De tidiga hundarna stod ju som modell för upprättandet av rasstandarden. Genom att skapa en rasstandard försökt man med ord beskriva de hundar man hade framför sig. Vi skall även komma ihåg att man förmodligen inte beskrev en ytterlighet eller ett udd exemplar av rasen utan hur hundarna över lag såg ut.
Något som är lite tråkigt med dagens rasstandards är att man från kennelklubbsorganisationerna inom FCI valt att dekorer dokumenten med bilder som man låtit en konstnär rita utan någon större kunskap om vad standarden beskriver. Det är även samma konstnär som ritat de flesta av de bilder som dekorerar omslaget på standarderna för flera hundra raser. Vid diskussion med SKK standardkommitté om detta fick jag svaret att:
"alla som arbetar med en rasstandard vet att dessa bilder inte har något med standardtexten att göra och på inget sätt är en bild av hur standarden skall tolkas".
/Citat SKK standardkommitté
De menade också att det var så vedertaget att det inte skulle finnas nån risk för att vare sig domare eller uppfödare skulle få för sig att tro att den bilden beskriver en rastypisk hund i linje med rasstandarden.
Personligen tror jag inte det är så enkelt och självklart som SKK menar. Många som kommer nya i rasen och ser bilden och läser standarden luras lätt att tro att bilden är en illustration av vad standarden beskriver, vilket gör att domarna letar efter den typ av hund som bilden visar när de dömer och många uppfödare som själv inte gjort sin hemläxa och studerat rasen på djupet gör det samma. Skulle rasen tjäna på att dekorationen togs bort helt?
Ovan: Till vänster Illustrationen från 1912. Till höger dagens FCI dekoration av dokumentet men som enligt SKK inte har med rasstandarden att göra. Angående denna dekoration skrev även exteriördomaren Mr Clay om i sin artikel om rasens utveckling och förändring, "What is wrong with the Samoyed?" Den avbildade hunden ovan visar på en allt för tung, grov och kompakt hund, den atletiska midjan saknas och huvudet är tungt och mastiffliknande. Det står tex i rasstandarden att en Samojedhund skall ha något mindre kropp än hälften av mankhöjden vilket denna tecknade hund inte uppvisar. Standardens proportioner beskriver den vuxna hunden, den yngre hunden skall ha än mer ben och mindre kropp för att kunna fortsätta växa utan att landa i fel proportioner som vuxen. Samojeden är genom sin rasstandard en relativt högställd hundtyp. Lågställd tas upp som ett fel i rasstandarden, men det nämns inget som säger att det är fel med långa ben eller att vara högställd (lite kropp i förhållande till benens längd, visst bröstkorgen skall vara tillräckligt djup för att tillse god lungkapacitet, men den skall inte vara överdrivet djup). Lågställdhet eller högställdhet har inget med den totala höjden på hunden att göra, utan det har bara att göra med proportionerna mellan kroppens djup och frambenens längd.
Fanns det olika typer redan i Sibirien?
Samojedhunden är en hundtyp med en ursprunglig bredd i utseende inom ramen för hundtypen. I Sibirien fanns dessa hundar i alla färger, men i vår västerländskavlade Samojedhund finns bara den vita och bisquifärgade varianten kvar. Viktigt att vi genetiskt värnar om den färg vi har kvar då det breddar den genetiska variationen hos våra hundra. Självklart varierade hundarna lite i utseende mer än i färg redan i Sibirien, en självklarhet hos en naturras som skapats av naturen och de förutsättningar och krav som miljön och hundens arbetsuppgifter ställde på dem. Men i Sibirien förekom aldrig dessa överdrivna varianter vi ser i ringarna på många håll idag. Naturligt fanns både så kallat korthårsvarianter och långhårsvarianter, det som karaktäriserade de mer långhåriga var att de hade något längre päls framför allt kring manen och i byxor och falanger på baksidan av frambenen. De omfångsrika och stora pälsarna vi ser hos många individer idag är inte en naturlig variation inom ramen för hundtypens ursprungliga variation, utan något som skapats av människan genom hård selektiv avel på en exteriör detalj som blivit mer och mer framträdande för varje generation. Att förändra ett utseende går genetiskt fort, andra egenskaper tar längre tid att förändra. Även den tyngd, grovhet och kroppsmassa som många hundar idag uppvisar har tillkommit genom avel i västvärlden på samma sätt om pälsvolymen ökat. Naturligt förekom även en variation i nospartiets längd och utseende, men de korta breda nospartiena vi idag ser i kombination med ett allt för kraftigt stop var aldrig en del av den naturliga variationen. Samojedhunden är en hundtyp från Sibirien man tagit tillvara på, alltså inte en skapad ras av människan där man utgått ifrån att alla hundar skall likna en viss individ. För att avgöra ramen för Samojedhundens naturliga variation i utseende måste man studera en större mängd individers utseende från en viss tidsepok. Vi skall vara medvetna om att även naturen själv kan misslyckas och skapa enstaka individer med ett udda utseende, individer med kanske sämre förutsättningar för rådande livsmiljö och arbetsuppgifter som utseendemässigt sticker ut utanför ramen för den naturliga variationen. Letar vi riktigt ordentligt i gammal bilddokumentation kan vi säkert hitta enstaka "bevis" för att det fanns extremer tidigt i historien, men något att fundera på är, om vi leker med tanken att naturen misslyckats med en udda individ skall vi människor då göra den individens utseende till ett avelsmål? Bevarar vi rasens helhet om vi upphöjer ytterligheter till avelsmål. Är ju mer, ju rikligare, ju kompaktare, ju kortare bendelar, mm desto bättre?
Ovan: Hundar av ursprunglig klassisk rastyp. Hanhund, hanhund, tik, hanhund. Några av de första västerländskfödda generationerna som ligger bakom dagens raspopulation. Dessa visades även på utställning med fina resultat och championat titlar. Hunden längst till höger är femfaldig Cruft vinnare. Hunden längst till vänster är en direktimport från Sibirien som utgör en av rasens främsta stamhundar enligt Jim Osborns studie i stamtavlor. Det är väldigt få hundar idag som uppvisar förhållandet kropp och benlängd som dessa gör. Många hundar idag visar på stora kroppar med förkortade bendelar i extremiteterna, tydligt är att lårbenen tex blivit proportionerligt väldigt korta hos många utställningsvinnare idag (ger ett mindre välutvecklat bakställ) och pälsarna har blivit betydligt längre och rikligare. Även det korta glatta håret på huvud och benen har blivit ulligare och längre. Dessa hundar har heller inte samma kroppsmassa och tyngd som många utställningsvinnare idag uppvisar. Förändringar som rasen inte tjänar på som drag-/slädhund.
Ovan: Hanhund, hanhund, hanhund, tik. Några exempel på typvarianter av idag som alla av olika domare fått goda resultat på utställning men än dock ser så olika ut. Hunden till vänster håller sig närmast den ursprungliga rastypen, men denna typ av hund kan idag bara visas för en knapp handfull domare om den skall få en rättvis bedömning. De övriga tre är de typer som idag dominerar i utställningarna och vinner för merparten av domarkåren. Frågar du den aktiva ägaren som önskar en bra och uthållig hund på fjället för arbete i selen skulle denne tveklöst väja hunden längst till vänster då den hundens anatomiska attribut ger bättre förutsättningar för uthålligt arbete i god fart under lång tid.
En tanke som slagit mig är när folk i allmänhet och även exteriördomare säger att "alla typer är rätt och har alltid funnits" men ändå så premierar väldigt få till inga exteriördomare den klassiska typen med det äldre utseendet (en anatomi skapt för att understödja hunden i sitt traditionella arbete), varför vinner inte dessa hundar i ringarna längre? I rasstandarden står det att "felen skall bedömas i förhållande till hundens förmåga att utföra sitt traditionella arbete", ganska tydligt formulerat, men ändå ser vi hur det vuxit fram nya typer pga. bedömningarna i ringarna, hundar med sämre anatomiska förutsättningar att utföra sitt traditionella arbete premieras och vinner i konkurrensbedömningarna. Vi ser också hur många utställningsvinnare idag blir mer och mer övervinklade, en spetshund skall ha så kallat knappa vinklar då för stora vinklar tröttar hunden vid fysiskt uthålligt arbete (förklaras genom biomekanikens lagar). Även förbrösten blir större och disponerar för förslitningsskador i boglederna. Bedömer verkligen domarna felen i förhållande till rasens traditionella arbete?
En mitt emellan hund (samojed) då?
Vad jag länge funderat över är när man hör folk säga att "ja men jag vill ha en mitt emellan hund, en mitt emellan typ", eller "Men jag har ju en mitt emellan typ, ingen extrem åt något håll". Vad menar man då egentligen? Vad är en mitt emellan hund? Mitt emellan vad? Inom Samojedhunden har vi inte två ytterligheter som man tex kan finna inom Siberian huskyn (racetyp - ursprungstyp - showtyp). Vi har i Samojedrasen en ur-typ av hund som standarden utgår ifrån och så har vi en extrem ytterlighetsvariant som vuxit fram i utställningsringarna, sedan har vi hundar där emellan som visar upp olika grad av exteriöra överdrifter och typglidningar.
Ja jag förstår att man förmodligen menar mittemellan de olika typerna som förekommer idag, den klassiska ursprungliga typen med det moderata utseendet så som rasen såg ut förr och den allra mest extrema show-varianten som finns på olika håll i världen.
Men det som förundrar mig i detta uttryck är när den som pratar om en mittemellan typ verkar tro att de då får en hund som är mitt emellan två ytterligheter inom rasen, och det är just här jag tycker det blivit tokigt. Den ursprungliga mer moderata typen inom rasen kan aldrig vara en ytterlighet då den presenterar rastypen så som den var från början, det finns ju ett facit till vilket utseende rasstandarden upprättades efter. Och i och med det så kan den ursprungliga typen som rasstandarden utgår ifrån aldrig vara en ytterlighet eller extrem variant inom rasen, utan de är just moderata och standardnära (alltså ingen framavlad typ med ett förändrat utseende).
Tyvärr börjar den äldre moderata typen idag bli allt för sällsynt. Dyker en Samojed av klassisk typ upp i utställningsringen blir den ofta ganska ensam och sticker ut bland de mer showavlade hundarna och domarna väljer tyvärr ofta att ge dem ett lägre kvalitetspris och välja bort dem vid konkurrensbedömning. Fler uppfödare behöver värna om och ta vara på det utseende som den äldre typen uppvisar. Det är viktigare att bevara rasens funktion och ändamålsenlighet i linje med rasstandarden än att vinna i utställningsringarna. Bland många av dagens rasetusiaster går den äldre mer moderata typen idag ofta under benämningen brukstyp. Förmodligen för att det är just den äldre typen av hundar som också fortfarande kan arbeta tillfredsställande som gör att den aktiva ägaren som vill ha en duglig hund i selen väljer hundar av det äldre utseendet.
Om vi nu utgår från den äldre moderata och mer standardnära typen och sedan jämför mot de moderna varianterna av rasen som vuxit fram i takt med hur domarna dömt i ringarna så ser vi att det givetvis finns en variation i hur kraftiga exteriöra överdrifter de olika hundarna uppvisar. Vissa av de moderna showtyperna är så klart mindre extrema än andra, den mest extrem exteriör finner vi i den allra yttersta kanten där övertypningen gränsar till osunda hundar i vardagen. Framför allt utomlands ser vi nospartier som blivit lika korta och breda som hos chow chowen.
Så åter till frågan och om vi leker med tanken att den som önskar sig en mittemellan hund så önskar denne sig en hund som inte är lika extrem som de som förändrats allra mest men man vill fortfarande inte ha den ursprungliga typen som rasstandarden upprättades efter. Med andra ord önskar man sig en hund som typmässigt förändrat sig hälften så mycket jämfört med de mest extrema av de moderna showhundarna.
Om utseendet har förändrats en hel del från ursprunget men inte lika extremt som ytterligheterna inom rasen internationellt, är det då en korrekt Samojed? Är hälften så mycket typglidning bort ifrån den äldre moderata typen verkligen en mitt emellan hund eller en hund som fortfarande är hälften fel om man vill stäva efter att följa rasstandarden och bevara rasen ursprunglig och dess klassiska rastyp? Jag har i många tidigare nummer av Polarhunden delat med mig av mycket bildmaterial och fakta från rasens historiska kartläggning. I ringarna vinner idag ofta hundar med så rikliga pälsar att kroppskonturerna inte längre är tydligt synliga, vad tjänar hundarna på detta? Hur mår våra hundar av en mindre funktionell kropp? Vad gynnar djurvälfärden? Även om ett attribut ännu inte blivit extremt så hunden liver av det i vardagen så är det en försämring i dess funktion.
Vi måste acceptera varandra
Det är nödvändigt för att må bra tillsammans att vi alltid skiljer på sak och person och alltid respekterar varandra oavsett åsikter. Men för att över huvud taget kunna bedriva rasförvaltning och ett bevarandearbete av våra uråldriga arbetande hundraser är det nödvändigt att vi kan prata sakligt om våra hundar utan att lägga in känslor i diskussionerna. De hundar var och en äger kommer givetvis alltid vara värdens vackraste hund i sina ägares ögon, och så skall det också vara. Vi skall älska våra hundar oavsett hur de ser ut, vilka egenskaper de har eller hur de är i sin personlighet. Men jobbar vi med bevarandet av en arbetande ras med en mångtusenårig historia måste vi kunna prata om vår ras, dess utveckling och vad som gett positiva och negativa resultat vad gäller hundens funktion utifrån den avelsselektering som bedrivits. Vi måste kunna prata sakligt om våra hundar men samtidigt behålla respekten och acceptansen för varandras olikheter. Vi måste kunna pratat om bristerna även hos våra egna hundar trotts att de i våra hjärtan är våra prinsar och prinsessor.
Som enskild hundägare är du endast skyldig att älska och respektera din hund som individ. Ta väl hand om din hund både fysiskt och psykiskt. Och att aktivera den på det sätt som bäst berikar just din hunds liv och leder till god djurvälfärd. Om du dragtränar med din hund, vandrar med din hund eller ägnar er åt allmän hundsport så som agility, noswork, rallylydnad, mm har ingen betydelse så länge din hund mår bra, får sina behov som hund tillgodosedda och att ni har roligt tillsammans. Ett av de viktigaste behoven för en samojed är sällskap och att de får rikligt med motion, bli ordentligt fysiskt trötta regelbundet.
Men den dagen du tar din första valpkull eller upplåter din hanhund till avel då har du en helt annan skyldighet mot rasen. Du är skyldig att tillse att alla delar i rasstandarden kommer med, vilket bla innebär att bevara och selektera de hundar till avel som bäst hjälper rasen framåt i att bevara dess historiska arv och förutsättningarna att fungera så bra som möjligt i rasens traditionella arbete och med en mentalitet som ger hunden förutsättning att fungera väl i dagens moderna samhälle. Vi behöver testa våra avelshundar i praktiskt bruk i rasens specifika arbete (samojedens rasstandard säger slädhund) för att kunna utvärdera deras anatomi och egenskaper fullt ut. Att bedriva avel på en arbetande ras med en mångtusenårig historia handlar inte om tycke och smak, vad vi tycker är fint eller fult, o.s.v. Det handlar om så mycket mer, bl.a. handlar det om vad som rätt ur ett historiskt och ett funktionellt perspektiv. Om man inte är intresserad av en arbetande ras och vill bedriva avel skall man ställa sig frågan varför? Varför man skall avla bort egenskaper och förändra rasen för att den skall pass ens egna önskemål? Eller finns det kanske en annan ras som i såna fall passar mig bättre? Har våra rashundar blivit designhundar där uppfödarna lagar lite efter tycke och smak? Varför tar inte fler av våra exteriördomare ett större ansvar för vår rasförvaltning när de vet hur kraftigt deras bedömningar påverkar vår rasutveckling?
"Vi kan inte fördöma människor som älskar hundutställningarna bara för att vi inte gör det. Men vi kan fördöma att domarna överutnyttjar sin position som om de vore helt omedvetna om att deras agerande påverkar hundaveln. Och vi kan fördöma de uppfödare som inte i första hand prioriterar hundarnas hälsa i aveln. Vi måste arbeta för sundare hundar och att utställningsmeriterna får ett mera nyanserat värde..... Ingen gruppering ska behöva stå med mössan i hand inför den andra. Vem som har rätt eller fel tolkning av rasstandarden kan man bråka om i oändlighet. Det viktiga är att vi och våra hundar mår bra. Det kan kännas svårt att bita i det sura äpplet och inse att rasen som helhet inte kommer att se ut precis som man själv vill."
/Citat: Sunda hundar.
Vi kommer att tycka olika och vi kommer att landa i olika slutsatser och det är helt okej. Det viktiga är att fortsätta respektera varandra och hålla isär sak och person. Människor måste sluta klistra hånfulla etiketter och attribut på varandra. Historien har visat så många gånger att dagens sanning kan vara morgondagens lögn. Den sanning vi ser idag bygger på vad vi vet just nu, längre fram kanske vi vet mer, vi vet något annat, vi har utvecklat vår kunskap och kan dra andra slutsatser. Diskutera gärna också med meningsmotståndare på ett sakligt och respektfullt sätt så kommer du själv att utvecklas mer än du tror så länge ni bägge visar varandra respekt och skiljer på sak och person.