Hur fort gick hundarna i Sibirien?

Hundarnas snabbhet hos samojediska och ostjakiska folk var en central egenskap, bekräftas av akademiska källor

Detta är i grunden en artikel publicerad i SPHK medlemstidning Polarhunden

Det finns en hel del källor och fakta som stödjer uppfattningen om att Samojedhunden inte är en långsam fraktdragare utan en snabb hund som skall vara kapabel till fart om den är korrekt avlad och tränad. Både samojediska-, ostjakiska- och fler västsibiriska folks hundar ligger bakom den ras vi idag kallar Samojedhund.

Hos de västsibiriska samojediska folken (som nentser, enetser och nganasaner) och de ostjakiska folken (chantyer och mansier) var draghundens snabbhet en av de mest eftertraktade och kulturellt värderade egenskaperna. Snabbhet betraktades inte enbart som en fysisk kapacitet utan var avgörande för överlevnad, mobilitet och social status.

Flera etnografiska källor visar att snabb förflyttning över tundran eller skogslandskapet var kritiskt för att hinna före väderomslag, nå jaktbyten, förflytta läger och upprätthålla kontakt mellan grupper (Popov, 1958; Levin & Potapov, 1964; Krupnik, 1993). Hundspann som kunde hålla en hög och jämn hastighet över långa sträckor värderades särskilt högt, ofta högre än ren fysisk styrka.

I språket reflekterades bland annat:

• Hos nentser användes till exempel uttrycket sáyu-hada ("vindens löpare") för de snabbaste hundarna.
• Chantyer talade om hundar som pori náŋ ("den som skär spåren snabbt") (Stammler-Gossmann, 2009).
• Mansier talad om termer för hundar som "springer utan att vila" ("kuléŋ käŋk").
• Chantyer och mansier använde begrepp i språket för att beskriva snabbhet: till exempel hundar som "flyger över snön" (syn-tur). (Anna Stammler-Gossmann , 2009)

Anatomiska egenskaper som kopplades till snabbhet var:

• lätta kroppar. Mindre trötthet vid höga hastigheter.
• stora lungor och starkt hjärta för effektiv syresättning vid långvarigt arbete i kyla.
• långa, elastiska ben som möjliggjorde långa, energisnåla steg och högre hastighet över snö.
• Täta, breda tassar för bärighet på snö och is (Popov, 1958; Pentikäinen, 1996). Mindre energiåtgång.
• Stark rygg och smal midja gav uthållig dragstyrka och snabbhet.

Hos chantyer och mansier spelade snabbhet också en symbolisk roll: snabba hundar ansågs ibland stå i förbund med "vindandar" eller naturens skyddsmakter, något som ytterligare ökade deras värde i både vardagsliv och ceremoniella sammanhang (Pentikäinen, 1996).

E.I. Shersjevsky om slädhundarnas kapacitet och utformning

I äldre rysk kynologisk litteratur från början av 1900-talet, har E.I. Shersjevsky ägnat en hel bok, Северо-восточная ездовая собака ("Den nordöstra slädhunden") publicerad 1946, åt att beskriva de sibiriska slädhundarna som förekom i bl.a. tundraregionen kring Jenisejfloden och Novaja Zemlja. Dessa områden är av särskilt intresse då många av de ursprungliga hundarna som låg till grund för dagens Samojedhund hämtades härifrån, det vill säga områden där Samojedhundens ursprungsform förekom.

I boken presenteras vetenskapliga fältundersökningar och beskrivningar gjorda av dessa draghundars morfologi, dragkapacitet, prestationer, hastigheter, utseende, egenskaper och användning. Författaren dokumenterar att hundar i dessa regioner tenderade att vara av en mer snabblöpande typ i jämförelse med de tyngre frakthundarna, såsom malamuter, som återfanns i andra arktiska regioner. Boken är en av de mest detaljerade sovjetiska publikationerna om ämnet.

E.I. Shersjevsky skriver att slädhundens huvudsakliga syfte i alla områden där den förekommer är att dra en släde med last över vinterliga snötäckta vägar. I de flesta fall arbetar slädhunden under förhållanden med relativt djup snö, ofta på is, i ett hårt arktiskt klimat, vid låga temperaturer som ibland når –60 °C, i starka genomträngande vindar, snöfall och ofta med vatten under snön samt andra ogynnsamma förhållanden.Under dessa tuffa förhållanden måste hunden bära en stor belastning. Den genomsnittliga lasten per hund i ett spann vid godstransport uppgår till 40–50 kg

Det redogörs för vetenskapliga undersökningar av dessa hundars prestation och arbetskapacitet. Två huvudsakliga användningsområden lyfts fram:

• Tunga transporter över ospårad terräng i norra Sibiriens tundraområden och längs ishavskusten med last på flera hundra kilo – där spannens medelhastighet låg på 6-7 km/h på en strecka mellan 7-8 mil.
• lättare, snabbare färder. Jaktresor och längre transportsträckor med lätt last, där hundarna kunde hålla en genomsnittlig hastighet på 14–17 km/h , vilket möjliggör 150-200 km per dygn – relativt höga hastigheter och långa distanser jämfört med vad många moderna samojedhundar presterar.

Detta ger en fingervisning om den ursprungliga samojedhundens kapacitet – något som är värt att beakta i relation till rasstandardens och det historiska användningsområdet.

Intressant är även de anatomiska observationerna i samma litteratur. Shersjevsky hänvisar till ett omfattande vetenskapligt sätt att mäta och analysera de olika hundtyperna i Sibirien.

De slädhundar som användes i tundraområdena kring Jenisejfloden och Novaja Zemlja var särskilt anpassade för snabbhet och uthållighet över långa sträckor i krävande arktiska förhållanden. Författaren beskriver detaljerat den typ av hundar som förekom i tundran:

• Snabba, atletiska typer snarare än tunga frakthundar som malamuter.
• Mankhöjd: Cirka 50–60 cm.
• Vikt: Ungefär 20–30 kg.
• Kroppsbyggnad: Lätt och proportionerlig, med en något längre rygg i förhållande till höjden, vilket bidrog till effektiv rörelse över snö och is.
• Bakbensstruktur: Höjden från marken till höftknölarna var något högre än mankhöjden, vilket skapade ett kraftfullt bakställ som gav god kraftöverföring, acceleration, dragkraft, uthållighet och effektivt arbete i snö och svår terräng. Han nämner att frambenen är långa vilket ger ännu längre bakställ utifrån föregående beskrivning. Under selektionskrav anges att kortbenta hundar inte är önskvärt då de sjunker i snön.
• Päls: Tät dubbelpäls med en mjuk underull och längre täckhår, vilket gav skydd mot extrem kyla och vind.
• Öron: Små, upprättstående öron som minimerade värmeförlust.
• Svans: Buskig och ofta buret över ryggen, vilket kunde användas som extra skydd mot kyla när hunden vilade.

Dessa egenskaper gjorde hundarna särskilt lämpade för att dra slädar över långa distanser med hög hastighet och minimal energiförlust.

Texten i boken knyter samman dessa historiska data med dagens Samojedhund, vars ursprungliga användningsområde och morfologi fortfarande bör speglar dessa arktiska draghundars egenskaper.

Varför snabbhet var viktig hos dessa folk

• Transport mellan bosättningar: — Över stora, snötäckta slätter var snabb transport nödvändig för att nå jaktmarker, byar och samlingsplatser före väderomslag.

• Jakt och byte: — Under vinterjakterna behövde hundarna snabbt ta sig fram över tundran för att driva och förfölja vilt (särskilt ren och ripa).

• Flyttning av läger: — Snabba flyttningar under våren och hösten var kritiska för att undvika naturkatastrofer och rovdjur.

Hundspannens hastigheter enligt olika källor

Kommentar:

• Drag- och jakthundarna hos västsibiriska samojediska och ostjakiska folk höll oftast en hastighet på cirka 10–12 km/h under arbete, och upp till 17 km/h vid lätta färder.
• En normal arbetsfart med släde och last över längre sträcka låg i de flesta fall mellan 8–13 km/h.
• Hög och jämn fart betraktades som ett tecken på hundarnas och förarens skicklighet och styrka.
• Detta gäller naturligt underlag (lös snö, packad snö, tundra eller skogsgolv) – inga moderna hjälpmedel som specialslädar med belag för glid. Det handlar alltså om farter i terräng som vi i dagens moderna samhälle kallar för ospårad terräng och slädarna saknade belag då medarna ofta utgjordes av trä av något slag. Detta gör det klart för oss att med dagens tillrättalagda och hårt packade spår (ofta pistade) och med modern utrustning med betydligt bättre glid ökar dessa hundars hastighetsförmåga markant. Detta innebär att dagens Samojedhundar vid prov och meritering bör ligga betydligt högre i fart än dessa angivna farter.

Hur uppnåddes hög fart?

• Selektiv avel: Hundar med långa, starka ben och lätt kroppsbyggnad valdes och parade.

• Träning och anpassning: Hundar tränades i att hålla jämn fart och lyda små röstkommandon utan att tveka.

• Anatomiska egenskaper: 
• Stora lungor och hjärta → effektiv syresättning.
• Elastiska senor → minskad energiförlust vid rörelse.
• Tätt liggande muskler → snabbare rörelser.
• Täta, breda tassar → bättre fäste och mindre energiförlust i snön.

Viktiga källor som styrker snabbhetens betydelse

• Aleksey A. Popov (1958). Siberian Ethnography. Popov skriver att bland nentser och enetser var snabbhet en av de viktigaste egenskaperna vid urval av draghundar. Man valde hellre något lättare, smidigare hundar som kunde hålla hög hastighet över långa avstånd i tundra- och skogslandskap.
• Levin, M. G. & Potapov, L. P. (1964). The Peoples of Siberia. De beskriver hur både samojediska och ostjakiska (chanty- och mansifolk) värderade hög fart vid transporter, särskilt under vintern då snabba förflyttningar över öppna snöfält kunde innebära skillnaden mellan liv och död.
• Igor Krupnik (1993). Arctic Adaptations. Krupnik förklarar att bland nentsere och nganasaner var snabbhet en förutsättning för säsongsflyttningar, vinterjakt och handel. Hundspann som kunde hålla jämn hög fart betraktades som nödvändiga för att hålla kontakt med andra grupper och säkra tillgången på mat.
• Anna Stammler-Gossmann (2009). Artiklar om mobilitet i västsibirien. Hon visar hur chantyer och mansier använde begrepp i språket för att beskriva snabbhet: till exempel hundar som "flyger över snön" (syn-tur på chantyska), vilket ansågs vara en av de högsta kvaliteterna hos en arbetshund.
• Juha Pentikäinen (1996). Shamanism and Culture. Pentikäinen lyfter fram hur * hundens snabbhet även hade symbolisk betydelse hos västsibiriska folk: snabba hundar ansågs ibland som förbundna med "vindandar" och skyddande krafter
• E.I. Shersjevsky. Северо-восточная ездовая собака("Den nordöstra slädhunden") publicerad 1946. Viktig rysk kynologisk publikation. Han har ägnat en hel bok åt att beskriva de nordsibiriska slädhundarna i detalj som förekom i bl.a. tundraregionen kring Jenisejfloden och Novaja Zemlja. Dessa områden är av särskilt intresse då många av de ursprungliga hundarna som låg till grund för dagens Samojedhund hämtades härifrån, det vill säga områden där Samojedhundens ursprungsform förekom. Han utförde fältstudier för att studera och mäta hundarnas utseende och prestationer över stora delar av norra Sibirien.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis utgjorde hög fart en kombination av praktisk nödvändighet och kulturell prestige i västsibirisk tradition. De snabbaste och mest uthålliga hundarna var inte bara arbetsredskap utan betraktades som familjemedlemmar och hedersbärare i folkens kosmos.

Bland samojediska och ostjakiska folk var snabbhet hos draghundar en avgörande egenskap – lika viktig som uthållighet och styrka. Hög fart möjliggjorde snabb jakt, säkra förflyttningar och var ett uttryck för hundens (och ägarens) skicklighet och prestige. Detta avspeglades tydligt i språk, traditioner och avelsval.

/Camilla Nyström