Fart - Hastighet, vad är normalt?

Detta är i grunden en artikel publicerad i SPHK medlemstidning Polarhunden

Egenskaper vi inte selekterar för kan gå förlorade på bara några generationer

Jag vill här bidra med lite tankar och reflektioner kring ämnet om vad som är att anse som en naturlig hastighet och fartprestation hos rasen Samojedhund. Varje gång jag hör människor prata om Samojedhundens kapacitet, fart, tempoväxlingar, olika rörelsemönster och uthållighet förvånas jag över att man från vissa håll menar att Samojeden bara skall trava och dessutom vara långsam. Varje gång jag hör detta undrar jag varför man påstå detta? Varför vill man värdera rasen lägre än andra brukshundar? Och varför vill man gå så pass långt att hävda att våra duktig team som ligger högt på resultatlistor skulle uppvisa en onaturlig hastighet för rasen? Varför ifrågasätter man våra duktiga ekipage istället för att se över sin egen avel och träning? Många av dessa frågor väcker funderingar hos mig i förhållande till rastypen, dess historia och rasstandard. Rasstandarden beskriver ju en högställd hundtyp vilket disponerar rasen, om den är rätt byggd, för god hastighet och uthållighet. Rasstandarden säger också att samojeden skall vara en draghund, något som ställer krav på dess egenskaper, anatomi och prestation i fart och uthållighet. Rasstandarden säger även att det är en arktisk hund vilket innebär att den även skall kunna överleva i ett arktiskt klimat.

Att påstå att samojeden skulle vara en långsam travare är intressant i förhållande till bl.a. rasens historia i och med att Samojeden varit en brukshund i arktiskt klimat så kan vi med fördel kika på dess historia och artens egenskaper i rörelse och gångarter för att problematisera lite kring detta. Lika så funderar jag lite över vad man menar med sprinthund? Menar man att hundarna tävlar på sprintdistanser (upp till 4 mil)? Att de galopperar vissa delar av sträckorna? Sprint är ju en benämning på en tävlingsdistans varför jag då måste tolk dem som säger att samojeden inte är en sprinthund med att de vill se hundar som presterar bra i hastighet och uthållighet på längre sträckor (över 4 mil). Och varför säger man att rasen bara får trava? Eller bara trava långsamt? Eller menar man sprinthund en hund som avlats mot en renodlad galoppörs kropp med krökt rygglinje? Vi kan konstatera att rasstandarden anger att Samojeden är en slädhund och den historiska beskrivningen anger även jakt och renvallarfunktionen. Vi kan också genom att studera hundar vid utställningar och tävlingar konstatera att det inte förekommer några exemplar av rasen som är avlade mot att bli extrema galoppörer med krökta rygglinjer likt vinthundarna.

Om vi nu tittar historiskt på dessa hundar så var det mest troligt snabba, atletiskt byggda och lättfotade hundar då de var tvungna att kunna röra sig i varierat tempo i olika gångarter likväl som att klara av att galoppera i mycket höga hastigheter och under långa sträckor både för att utföra sina arbetsuppgifter likväl som för att jaga och fälla bytesdjur för egen överlevnad. Men samtidigt fanns det säkert exemplar med sämre kroppkonstruktion och sämre egenskaper som missgynnade hundarna i att komma upp i fart, men det är inte särskilt troligt att de hundarna var de som framhölls som goda arbetsdjur av dess ägare i Sibirien och frågan är om de sämre hundarna över huvud taget tilläts leva vidare. Och även om sämre exemplar förmodligen alltid funnits till viss del varför skall vi i västvärlden då göra det till avelsmål bara för att vi gillar utseendet hos individen? I rasklubbens arbete med att förvalta rasens alla egenskaper ingår även att säkerställa rasens brukskegenskaper, förmågor och möjlighet till goda prestationer inom sitt specifika arbetsområde vilket går att finna i rasens standard och historiska beskrivning.

Vissa tider på året var det brukligt bland en del av folken som höll dessa hundar uppe i Sibirien att släppa sina hundar lösa och överlämna hundarnas matförsörjning till dem själva, vid tillfällen då detta skedde sågs hundarna ofta jaga i flock och fälla sina byten. För att kunna fungera som jakthund för människan på allt slags vilt från isbjörn, vildren ner till fågel och ekorre krävdes det en välutvecklad förmåga att komma upp i höga galopperande hastigheter och sedan klara av att förfölja ett villebråd under en längre tid i samma hastighet. Att spåra upp och lokalisera villebrådet krävde också god uthållighet och kanske flera dagars arbete. Likaså så krävde funktionen som renvallare att dessa hundar var kapabla att komma upp i höga hastigheter för att kunna mota tillbaka skenande renar och eller runda och springa runt en stor renflock i rörelse. En ren kan komma upp i hastigheter på 50-60 km/h. En renhund skulle dessutom vara så uthållig att den orkade arbeta i djupsnö och hårt väder under flera dygn i sträck. Om vi härtill också lägger vetskapen om att dessa hundar användes kombinerat som jakt och draghundar där man inledningsvis använde hundar som transportmedel ut till jaktmarkerna där hundarna troligtvis rörde sig i relativt snabbt och uthålligt trav under långa sträckor för att sedan när hundarna fått upp vittringen på ett villebråd låta dem fortfarande förspända framför släden i hög fart galopperande jaga ikapp och driva villebrådet över långa sträckor för att slutligen släppas lösa för att vara behjälpliga i den avslutande del av jakten och sedan lastades det fällda villebrådet på släden för transport hem (vilket K. Nosiloff berättar om i en artikel efter sin resa i Sibirien 1895 där han fått följa med samojediska folk ut på denna typ av jakttur), så talar detta om för oss att Samojedfolket var beroende av snabblöpande både jakt-, renvallande- och draghundar som dessutom var uthålliga och skulle klara av att hålla ett högt tempo under lång tid. Likaså bör vi förstå att ingen av de polarfolk som använde sina hundar som dragdjur ville färdas långsamt utan hunden var ett redskap och ju snabbare man kom hem till familjen efter en jakttur desto bättre ansågs hundarna vara. I SKK tidsskrift runt 1950-talet kan man angående samernas syn på en god renvallar läsa att de önskade följande egenskap: "Uthållighet och snabbhet bör hunden besitta i högsta grad", och angående pälsen sa samerna: "Hårremmen skall vara kortare och sammansatt av raka strida täckhår med riklig underull".

Alla hundar använder den gångart som passa uppgiften bäst. Samojedhunden är varken mer eller mindre galoppör eller travare än någon annan naturras, likaså gäller också de övriga gångarterna som bland annat skritt och passgång. Här kan vi jämföra med vargen och dess byggnad, ett djur som använder samtliga gångarter precis som arten tamhund gör. En naturlig hundras som en Samojedhund och övriga polara och subbpolara spetsar rör sig lätt, vägvinnande och energisnålt i alla gångarter och anpassar valet av gångart efter behovet, likaså skall övergångarna mellan gångarterna vara smidiga och effektiva. Trav är en uthållig gångart och nyttjas av både vargen och tamhunden vid längre förflyttningar, och inte heller denna gångart är långsam utan kan hos ett välkonstruerat djur ge höga travande hastigheter. Galopp används vid högre hastighet under kortare sträckor. Bland annat våra dagars sprintdistanstävlingar på en eller ett par mil är korta sträckor varför det varken är konstigt eller felaktigt att våra Samojeder galopperar större delar av dessa sträckor. Under ett lopp ses hundarna variera sina gångarter mellan trav, galopp, skritt och passgång, m.m. om vart annat beroende på tillfällig trötthet och energinivå, underlag, mm. Förmodligen också beroende på hur vältränad hunden är för tävlingsdagen. Mängdträning (många träningsmil i tassarna) skapar djur likt människor som klara av att hålla högre hastigheter uthålligt över längre tider. Med andra ord kan man säga att det är en samverkan mellan avelsselektering, mängdträning och träningsmetoder som ger förutsättning för att uthålligt över tid hålla ett högre tempo.

Samojedhunden tillhör arten tamhund och har därför vissa grundläggande fysiologiska funktioner så som att kunna röra sig i olika gångarter vilket en naturligt utformat hund skall kunna göra lätt och smidigt beroende på situation och ändamål med förflyttningen. I samojedhundens standard har man likväl som i de flesta andra rasers standard skrivit under rörelser att det är en travare vilket fått allt för många människor att missuppfatta detta med att det skulle vara den enda gångarten som skulle vara naturlig för rasen. Men det står inget i standarden om långsam varför jag funderar lite över hur det kommer sig att man på sina håll verkar ha satt ett likhetstecken mellan travare och långsam, en välbyggd travare kan hålla hög hastighet över lång tid. Samojedhunden är i grunden en tamhund och bara för att vi ger den ett rasnamn och en skriven rasstandard kan vi inte ta ifrån dem det faktum att de har vissa grundläggande fysiologiska funktioner gemensamt med den art de i grunden tillhör. På grund av denna definition i rasstandarden där man har valt att endast ange en av en mängd olika gångarter som hör arten och rasen till har det lätt till att man idag kanske inte förstår att även en galopperande Samojed i hög hastighet är naturligt och lika riktigt som en travande samojed. Däremot inte sagt att Samojeden skall avlas extremt mot en vinthundskropp som genom selektiv avel är extremt utformad för otroligt höga galopperande hastigheter. Meningen i rasstandarden att Samojeden är en travare bör snarare utläsas som att den i utställningsringen visas i trav, på samma sätt som det mer tydligt i ord beskrivs i Siberian huskyns rasstandard. Det står heller inget i rasstandarden om att galopp eller någon annan gångart skulle vara felaktigt hos rasen.

Läser vi Samojedhundens rasstandard står det där att samojeden är en högställd hundtyp, detta uttrycks med orden att frambenen är något längre än vad bröstkorgen är djup vilket ger en mer högställd hund än den så kallade normalhunden som man utgår ifrån när man skriver en rasstandard där förhållandet är 50/50. Många raser har i sina standarder krav på att de skall ha proportionerna 50% ben och 50% kropp medan samojedens standard ställer krav på mer ben än kropp. Och detta ger en mer högställd (långbent) hundtyp än normalhunden. Något som också bör visa på tecken att rasen är skapt för att ha goda förutsättningar för att komma upp i hastighet. Detta i sig ställer också krav på att den unga hunden uppvisar proportioner med mycket ben och lite kropp då bröstkorgens djup utvecklas och ökar med tiden upp i vuxen ålder, det skall finnas så kallad växtmån för att hunden i vuxen ålder skall uppvisa korrekta proportioner.

Både funktioner som draghund, jakthund och renvallare ställer stora krav på att hunden skall kunna jobba fysiskt hårt och tillryggalägga stora distanser på kortast möjliga tid i vintermiljö vilket gör att SPHK har utarbetat det meriteringssystem vi har idag, ett provsystem som testar hundarnas förmåga att arbeta fysiskt i vintermiljö både enskilt (DP10), på kortare distanser mot klockan (DP60), i konkurrens mot andra (DP20+) och uthålligt på längre distanser i konkurrens (DP100+ och DP250). Att meritera och avelsutvärdera våra hundar med draghundssporten som verktyg kommer vi långt i vårt uppdrag att förvalta rasens förmåga att arbeta fysiskt i ett snarligt arktiskt klimat. God fysisk prestation krävs både av draghunden, jakthunden och av renvallaren varför draghundssporten idag utgör nyckeln till att förvalta våra polara raser som polarbrukshund. Detta görs genom att vi mäter hundarna både mot standardiserade krav och i konkurrens mot andra. Inom populationsgenetiken och avelsläran verkar man ganska överens om att man bör sträva efter att selektera hundar som uppvisar egenskaper som är bättre än genomsnittet om vi vill förbättra och rehabilitera en egenskap hos våra hundar, som avelsutvärderingsverktyg har vi här de prov där våra hundar mäts mot varandra.

Att vi idag ser stor variation i hastighet och prestation bland våra hundar ute i spåren vittnar om att rasen fortsatt är under rehabilitering vad gäller dess bruksegenskaper i både anatomi och framförallt i de mentala egenskaperna för att driva, lägga sig i selen och glädjen i att springa fort, långt och länge. Egenskaper som polarfolken uppskattade hos sina hundar som för dem var nyttodjur och verktyg i vardaglig överlevnad. Vi kan nog vara ganska säkra på att polarfolken i Sibirien hade mest nytta av de högpresterande individerna och att de gärna selekterade bort de individer som inte presterade. I Sibirien hade polarfolken sällan möjlighet att föda och hålla sig med de individer som inte presterade tillräckligt bra i arbete då hundarnas prestation var avgörande för människans försörjning och överlevnad. Att naturen gör misstag och skapar individer med sämre förutsättningar betyder inte att vi skall göra dessa till avelsmål om vi vill värna om och bevara den uråldriga arbetshundens egenskaper och förmågor. Med rätt selektering av mentala egenskaper och anatomi så kommer vi kunna bevara en välpresterande och pålitlig brukshund även för framtiden. Vi behöver selektera hundar med ledaregenskaper och medfött naturligt driva att vilja springa och lägga sig i sel. Sedan behöver vi ge hundarna rätt förutsättningar genom bra rörelseutveckling under uppväxten med minimalt med begränsningar. Här bör vi undvika att gå in med begränsningar och dämpande övningar, så kallade kontrollövningar, omvänt lockande, antidragträning, mm. Först någon gång efter 1 års ålder börjar vi lära känna hunden, dess egenskaper, naturliga fallenheter och energinivå varför det kan vara olyckligt att gå in med för mycket dämpande övningar innan vi vet vad vi har i snöret. Ett beteende går alltid lättare att bromsa än att gasa. Har vi en gång skapat en dämpning i hundens yttringar i beteenden och egenskaper är det svårt att i ett senare skede gasa och önska högre intensitet i rörelse, engagemang och arbetsattityd.

I allt detta är det också intressant att jämföra lite med anda raser. Samojeden har ofta genom den sentida västerländska historieepoken beskrivits som mittemellanhunden bland polarraserna. Den är något långsammare än Siberianhuskyn men skall vara snabbare än grönlandshund och malamute. Genom samojedhundens betydligt mindre och lättare byggnad bör den rent teoretiskt vara snabbare än de två tyngre raserna. Men tittar vi idag och jämför dessa tre tre raser (samojed, grönlandshund och malamute) så ser vi vid dagens provverksamhet vilka hastigheter dessa två tyngre fraktraser går i, något som vittnar om att samojedhunden om den är rätt avlad, byggd och rätt tränad bör komma upp i högre hastigheter, vilket i dag inte alltid är en sanning om vi jämför raserna vid tävling och meritering. Exempelvis går grönlandshunden många gånger betydligt fortare än Samojedhunden trotts att grönlandshunden är en frakthund i grunden och samojedhunden genom sin historiska funktion skall vara avlad mer för fart och hastighet än dessa tyngre raser. Vi kan här konstatera att samojedhunden som raspopulation fortfarande har mycket att hämta upp även om vi med stolthet kan glädjas åt de duktiga ekipage vi också har idag som står sig nära i konkurrensen med dessa större och tyngre raser. Tyngd och massa utgör anatomiska och biomekaniska principer som disponerar för att man ofta får ett lägre tempo så rent teoretiskt bör då samojeden som är lättare och luftigare byggd gå fortare än malamuten och grönlandshunden.

Dessa historiska fakta och paralleller till dagens rasstandard får ni se som ett bidrag i dessa diskussioner kring rasens bruksegenskaper och funktion. Det är nog ingen av oss som sitter på den 100%-iga sanningen då rasens historia bara finns bevarad i glimtar och fragment. Men efter mina många års djupare studier i rasens historia och särart i anatomi och egenskaper får detta utgöra en kort sammanfattning av det materiel jag studerat. Jag har studerat rasen i mer än 30 år och har bl.a. gått igenom alla gamla litterära källor jag kunnat hitta om rasen flera hundra år tillbaka i tiden, studewrat stamtavlor och olika linjer, följt rasutvecklingen globalt och ägnat mig åt studier i populationsgenetiken. En hobby och intresse jag har som grundar sig i en djup kärlek till rasen. Samojedhunden har en väldigt speciell plats i mitt hjärta

Nedan ur RAS Samojedhund 2021, fastställt av SPHK och SKK.

Hur fort gick hundarna i Sibirien?

Källa: RAS för Samojedhund 2021.

I äldre rysk litteratur från början av 1900-talet där man ägnat en hel bok åt att beskriva de sibiriska slädhundarna som förekom i bl.a. tundraregionen kring yeniseyfloden och Nova Zembla (områden som ursprungshundarna till vår ras hämtades ifrån) finns en del intressant fakta i hur fort en vanlig samojedhund sprang. I boken finner man vetenskapliga undersökningar gjorda på dessa hundars prestationer, utseende och egenskaper i en bok som heter slädhundsuppfödning skriven av E.I Shersjevsky. Man anger bland annat att hundar i dessa regioner var av mer snabblöpande karaktär (i jämförelse med de tyngre frakthundarna (malamuter) som återfanns i andra arktiska regioner). över en sträcka på 7-8 mil med ett antal hundra kilo i last över ospårad terräng i norra Sibiriens tundra områden och ishavskust förflyttade de sig i medelhastigheter på 7-10 km/h (medelhastigheter som inte ens alla huskyspann idag håller vid exempelvis polardistans). Hundspann med lätt last eller ingen last (vilket var vanligt vid jaktturer) och över långa transportsträckor förlyttade sig i genomsnittsfart på 14-15 km/h. Detta är hastigheter vi idag inte ser hos genomsnittshunden, men något som ger en fingervisning om hur fort våra hundar idag skulle kunna gå om de skall hålla sig till rasstandardens beskrivning av det historiska användningsområdet. Intressant i samma litteratur var också detaljbeskrivningen av hundarna, författaren hänvisade till ett omfattande vetenskapligt sätt att studera och mäta de olika hundtyperna i Sibirien. För dessa sibiriska mer höghastighetslöpande hundar beskrev han att höjden från manken till marken var marginellt lägre än höjden från marken till knölarna på bakställets ovansida. Detta skapade menade han ett atletiskt bakställ som gav god kraft i arbetet.

Hur fort sprang samojeden i början av 2020-talet mot nu?

Källa: RAS för Samojedhund 2021.

Tittar vi lite statistiskt hur samojedekipagen gick för runt 10 år sedan så låg de främsta placeringarna mellan 15-18km/h i 4 spann och 18-21,5km/h på 6 spann och pulkorna låg på 13-15km/h. Medan motsvarigheten de sista åren ligger på 13-17km/h för 4 spann, 13-16,5km/h för 6 spann och 9-12km/h för pulka.

Detta är oroande att det går långsammare nu än vad vår ras tidigare gjort i flera år. Anmärkningsvärt är också att ofta går 4 och 6 spann lika i hastighet på samma bana idag vilket de inte gjorde förr. Det är tydligt att spannen gått ner i fart och extra tydligt på toppfarterna i 6 spannsklasserna. Pulkorna har tappat rejält främst om man ser till de lägsta hastigheterna som spannen placerats sig med.

Detta är något vi bör fundera över i vår avel. Har vi tappat någon viktig egenskap gällande draget, ledarhundsegenskaper, arbetshuvud eller har kroppsbyggnaden förändrats på rasen och det påverkar hundens hastighet, rörelser och vilja? Vi bör ju givetvis också fundera över om träningen för hundarna är annorlunda idag kontra hur det var för ca 10 år sedan. Kan skillnaderna komma från träning ? Eller kommer de av avel? Eller är det en kombination av detta. Vi bör i alla fall fundera på orsakerna till detta. Samojeden har även i historien visat upp snabbare hastigheter och det är något vi bör komma ihåg och ha med oss.Genom att titta i regelverket för de andra B-raserna inom SPHK ser vi också att AM och Grl ställer krav på högre hastigheter i sina prov än vad vi gör för Samojedhunden, detta trots att samojeden kynologiskt sett är en mindre och snabbare hundtyp än de tyngre fraktraserna. Även vid gemensamma tävlingar på samma bana ser vi hur de tyngre fraktraserna går snabbare än många samojedekipage.