Den arbetande hunden! Vad är en bra hund?

Detta är i grunden en artikel publicerad i SPHK medlemstidning Polarhunden.

Detta med att klassa vad som är en bra arbetande hund är förmodligen grunden till mycket bråk inom våra raser. Det finns olika nivåer av arbete. Det blir kanske tokigt att säga till någon att "din hund kan inte dra", för många raser och hundar kan lära sig att dra till en viss grad. En chihuahua kan tex dra en petflaska eller annat mindre föremål. Vi måste nog bli bättre på att definiera vad som är bra arbete och vad som är en hund som bara springer av sig lite energi och sen lägger av att "jobba". Likaså måste vi mer tydligt börja prata om att detta är en avelsfråga där vi uppfödare har en hel del att göra i vår avelsplanering för att bevara goda renrasiga arbetande hundar till kommande generationer.

Har man själv aldrig ägt en riktigt bra hund kan det vara svårt att förstå skillnaden mellan en bra arbetande hund, en medelmåtta eller sämre. Den arbetande hunden och ämnen där omkring är något jag länge ägnat mig åt att studera både litterärt och i praktiken. Det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och tar upp mycket av min tid.

Men vad är en arbetande hund och vad är en bra hund egentligen? Betyder uttrycket samma sak för dig som för mig? Det jag här pratar om är en arbetande hund som måste fungera oavsett omständigheterna, miljömässiga förutsättningar, fysisk och psykisk utmattning, mm. Jag pratar om en arbetande hund, inte en hund som vi bara har lite kul ihop med och provar på någon hundsport för skojs skull då och då och är nöjda om det fungerar hjälpligt.

Jag har t.ex. tittat mycket på både polarhundar och även tjänstehundar där dess förare inte har råd att hålla sig med en hund som bara fungerar till 98%. Tänk er att gå bakom en hund som arbetar med att hitta minor. Hunden söker ett tag, men efter fått ur sig överskottsenergi så tappar hunden fokus och slutar jobba eller som slutar jobba då den stöter på motstånd vare sig det är fysiskt eller psykiskt. Skulle detta kännas tryggt eller krävs det kanske en hund vi kan lita på till 100%?

Eller tänk en polarhund som skall ta dig hem från fjället i bistra väderförhållanden och din möjlighet att komma hem hänger på hundens vilja att fortsätta jobba när hunden tappar motivationen/orken eller bestämmer sig för att den inte riktigt känner för att sträcka linan längre, en hund du kanske bara kan lita på att den gör jobbet till 85%. Eller den hunden som jobbade bra igår men dagen efter bestämmer sig för att bara springa med och stannar när det tar emot då den saknar motivation och mental ork att fortsätta jobba, eller den hunden som är så långsam eller sölig att det är bättre att lämna den hemma. En hund som saknar arbetsmoral och uthållighet i sitt arbete blir ett problem för den som vill kunna förflytta sig i ett gott tempo och förlitat sig på sin hund för att ta sig runt fjällturen. En hund man hela tiden måste tjata på att den skall gå framåt (jobba i selen) eller öka farten (många hundar idag är allt för långsamma och det tar tid att nå målet) när man är ute på tur blir snabbt en belastning istället för en fantastisk turkompis. Jag känner en Samaojed som vägrade att jobba så fort det tog emot, tvärstannade och parkerade. Detta hände även på fjället med pulkan och utrustningen fick packas om till andra teams slädar.

Att bedriva avel på en arbetande ras är mer komplext än en renodlad sällskaps ras där uppfödaren inte har så många egenskaper att ta hänsyn till i sin avel. Tyvärr avlas många av våra arbetande raser i subpopulationer med renodlad sällskapsinriktning och de enda egenskaper man då bryr sig om är att avelsdjuren är snygga att se på, söta, trevliga och friats i hälsokontroller, detta gör tyvärr att stora delar av populationerna av de arbetande raserna urvattnats och tappat mycket av sina egenskaper. Vi måste alla koma ihåg att bara för att vi ser vår hund som vår lilla prinsessa eller prins så är de nödvändigtvis inte lämpliga som avelshundar.

Våra polara raser är precis som de flesta andra arbetande raser delade, de finns inom sin egen ras i olika varianter/typer och med olika egenskaper mer eller mindre lämpade för arbete, vilket beror på vad uppfödarna till hundarna bakåt i stamtavlan haft för mål med sin avel. En bra arbetande hund skapar vi genom selektiv avel på rätt egenskaper. Vi kan idag inte överlåta detta åt slumpen då vårat moderna samhälle och livsmiljö inte ställer samma krav på hundindividen som levnadsförhållandena i polartrakterna gjorde.

Innan våra raser lämnade polarområdena skedde en naturlig selektering där de bättre lämpade hundarna för överlevnad och användbarhet var de som fick leva vidare och föra hundtypen framåt. Polarfolken behöll sällan en dålig arbetande hund då de inte hade råd att föda en hund som inte kunde göra nytta. Idag får alla individer leva oavsett arbetsförmåga, vi värderar idag våra hundar utifrån dess värde som hundindivid och familjemedlem. Som seriös uppfödare blir det därför viktigt att försöka skilja på en hund som är söt och trevlig och en hund som är en bra arbetande hund och kan föra sina goda egenskaper vidare. Om vi inte lär oss att separera känslorna för hundindividen och sakligheten när vi bedömer en hunds avelsvärde kommer vi riskera att helt vattna ur våra raser vad gäller deras arbetskapacitet.

Vi kan ta Samojeden som ett vidare exempel i detta då det är den ras jag kan och känner allra bäst.

Många tror att man bara kan ta två Samojeder och para dem och så får man en draghund för att det står Samojed på stamtavlan och slädhund i dess rasstandard. Eller så tror man att vissa hundar bara blir det å andra inte å att det bara handlar om slumpen. Men sanningen är betydligt mer komplex, det vilar ett stort ansvar på uppfödarna och deras kunskap vid selektering och avelsurval. Det är viktigt att uppfödarna selekterar för funktion och inte lurar potentiella valpköpare som vill ha en arbetande hund att alla hundar blir vad man gör dem till, vilket är långt ifrån sanningen. Vill man ha fram bra brukshundar i nästa led så måste man också selektera för det, och det innebär att selektera för alla de attribut som utgör funktion över längre tid. En anatomi som tål mycket fysisk träning och klarar att hålla god fart över tid, en lättare och smidig kroppsbyggnad, en inte allt för lång och riklig päls, god längd i nospartiet, god benlängd hos den vuxna färdigutvecklade hunden, flexibel, elastisk och rörlig i kroppen även upp i vuxen ålder (över 7 år), framåtanda trotts fysisk och psykisk påfrestning under lång tid, håller sig skadefri, har en fysiologisk sammansättning som gynnar uthålligt arbete över tid, beakta den genetiska variationen, mm. I mångt och mycket också egenskaper och attribut som hunden tjänar på och som bidrar till ökad djurvälfärd.

Är pälsen för riklig går hunden lätt varm vid arbete vilket nutida expeditioner vid finsk/ryska gränsen vittnar om, där har de erfarit att hundar med allt för stora pälsar inte arbetar fullt förens temperaturen kryper ner not -40 grader.

För att man som uppfödare skall kunna göra en korrekt selektering måste alla dessa attribut/egenskaper testas i praktiskt bruk över lång tid och många säsonger. Trotts en god selektering är det inte en garanti att man får en hund med önskvärda egenskaper i nästa led, men chansen ökar från generation till generation om man flitigt selekterar för de egenskaper som utgör funktion, vitalitet och god djurvälfärd.

Vad är då goda mentala egenskaper

Det vi ofta kallar för egenskaper är antingen fysiska attribut eller beteenden och beteendekedjor som hunden utför på olika sätt. Vill vi förbättra en mental egenskap måste vi fundera över vilka beteenden som skapar den egenskapen och vad det finns för arvbarhet i den, eller vad som orsakar beteendeyttringen. Rädslor och frustration kan skapa både stress och aggression, vilket bägge är reaktioner på känslor som ofta ses som oönskade beteenden hos våra hundar. Stress kan också skapas av frustration orsakat av miljö och livsstilmässiga betingelser som att hunden t.ex. inte fått utlopp för sitt rörelsebehov (eller andra medfödda behov och instinkter) i tillräcklig grad. Överslagshandlingar vid förväntansfrustration skall inte förväxlas med bara stress eller ett snappande med aggression. Ser vi oönskade reaktioner hos våra hundar måste vi fråga oss vilken känsla som skapat reaktionen och vad som i sin tur orsakat känslan för att förstå källan till reaktionen. En hund är inte bara stressad, utan stress är en reaktion och ett symtom på något.

Nedan exempel på egenskaper vi vill ha i en arbetande hund:

En arbetande slädhund skall fungera bra i flock (ej lösa allt med aggression) och ha en mentalitet som lämpar sig för livet i ett modernt samhälle.
Ha hög energi. Viktigt att vi lär oss skilja på energi och stress. Energi skapar motivation, stress gör det motsatta.
Ha hög grad av nyfikenhet.
Ha hög "Grit", det vill säga hög drivkraft och kämparvilja, en hund som aldrig ger upp trotts motgångar.
Att springa behöver vara en högmotiverad instinkt, ett beteende som är självbelönande. Jag skall inte behöva belöna min hund för att den springer och drar, utan springandet i sig skall vara självbelönande och skapa glädje.
Triggas av motstånd att jobba hårdare när det tar emot. Vissa hundar reagerar på motstånd med att backa av och andra med att ta i mer. En egenskap man kan se ett avelsvärde i.
Sakna rädslor. Både ljud och andra rädslor har det visat sig finnas en stark arvbarhet i.

Det är svårare att få fram en bra ledarhund än en duglig spannhund. En bra ledarhund kan förmodligen gå på alla positioner i spannet medan en hund som inte kan gå i led och driva spannet framåt bara fungera som spannhund och behöver en hund framför sig att följa, dessa hundar saknar en del av motivationen. Vill vi öka chansen att få fram duktiga ledarhundar måste vi selektera ledarhundar med de rätta egenskaperna till avel. Ett ledarhundsämne är alltså inte en hund som är duktig på kommandon, det kan de flesta lära sig, en ledarhund är en hund som driver i led i alla lägen. Egenskaper som krävs för att en hund skall prestera och jobba över tid i ledposition är b.la:

Stor mental ork att jobba länge och i flera dagar som ledarhund (alla hundar har inte den mentala orken då det krävs mycket mer av en ledarhund än en spannhund). Hur fysiskt vältränad hunden än är så är det ofta skallen som tar slut först, men den mentala uthålligheten går att påverka med riktat avelsarbete och bra träning.
Förmågan att inte ta in omgivningen. Hundar som lätt tar in alla intryck i omgivningen blir snabbt mentalt trötta och orkar inte leda spannet någon längre bit.
Grit-egenskapen är ytterst viktig hos en ledarhund som skall orka att driva mil efter mil utan att ha någon annan att följa efter. En spannhund får delar av sin motivation av att ha en hund framför sig.
En duktig ledarhund har ofta ett så kallat starkt pannben i arbetet. Låter sig inte störas och kör på, biter ihop när det är jobbigt.

Dessa egenskaper är en avelsfråga. Skall vi lyckas bevara egenskaperna i våra hundar måste vi också testa våra avelshundar och selektera hundar med önskvärda egenskaper till avel.

En ledarhunds mentala ork kan vi få ett bra kvitto på vid exempelvis tävlingssammanhang då såna situationer belastar den mentala orken/styrkan mer än vid träning hemma. I en tävlingssituation är det en ny omgivning, främmande hundar, människor, en nervös förare, m.m. Hundar som orkar leda spannet på tävling ett antal mil och flera dagar efter varandra är hundar vi skall ta vara på då de har det där lilla extra vad gäller mentala egenskaper för arbete och förmåga att arbeta som ledarhundar.

Rasen idag lider tyvärr brist på de egenskaper som krävs hos en duktig ledarhund. Vi har många förare som vittnar om och klagar på att deras hundar inte vill driva och jobba i led under längre tid och att de tvingas byta runt i spannet mellan start- och mållinjen för att få någon av dem att gå fram och driva. Detta är ett avelsproblem som vi uppfödare bör vara starkt medvetna om och jobba för att stärka dessa egenskaper inom rasen.

En orsak till att många Hundar/linjer idag saknar mycket av dessa egenskaper kan vara att uppfödare lurats att avla på allt för mjuka och i vardagen enkla hundar (hundar utan några direkta krav eller större behov), egenskaper som går på kollisionskurs med bruksegenskaperna. En allt för mjuk (en hund som mentalt snabbt ger upp) och lättsam hund (låg energi) saknar ofta uthållighet, drivet och grit-egenskapen. Att bara rikta sin avel mot trevliga sällskapshundar kan leda till att man får fram hundar med egenskaper tvärt emot de som behövs hos en brukshund. Egenskaper som gör att hunden får svårt att leva upp till det som står i rasstandarden att den skall vara skapt för att kunna bli en arbetande slädhund, alltså kunna dra slädar med mer eller mindre last relativt fort under lång tid.

Anatomins betydelse

För att komplettera hundens mentala egenskaper behöver den ha en funktionell anatom. Och vad är då en ursprunglig atletisk och funktionell anatomisk konstruktion? Nedan några exempel:

Hunden bör falla innanför rasstandarden genom att uppvisa den typ av hund som ursprungshundarna och de första generationerna hade. Det utseende rasstandarden upprättades och skrevs efter, en klassisk moderat typ. Samojeden är en naturras, den är ej skapad av människan i väst vilket innebär att de hundar som stod som modell för upprättandet av rasstandarden också visar den typ av hund som rasstandarden faktiskt beskriver.
Hunden skall vara atletiskt byggd. Smäckrare i sin byggnad än många av dagens showtyper som förekommer. De skall mer likna typen så som hundarna såg ut när de kom från Sibirien där de var mer varglika, god längd i de olika bendelarna och extremiteter.
Hunden skall ha mindre kropp/massa och proportionellt mer ben. Detta behöver inte innebära inte att hundarna skall vara höga och stora utan det handlar om proportionerna hos hunden oavsett storlek. (i enlighet med rasstandarden som frågar efter mer ben än kropp hos den vuxna hunden)
Den unga hunden skall ha god växtmån (betydligt mer ben än kropp) för att kunna fortsätta växa på bredden och djupet utan att bli överutvecklad och övertypade som vuxen.
Hunden skall vara rörlig och flexibel i kroppen. Den skall vara smidig, kvick, akrobatisk och kattlik i sina rörelser och sin kroppskontroll.
Hundens fysiologiska sammansättning skall understödja uthållighet, fart och styrka.
Rörelserna skall vara smidiga, effektiva och i arbete outtröttliga. Hunden skall smidigt kunna skifta mellan olika gångarter och tempoväxlingar.
Hunden skall ha en polar päls av kortare struktur än vad man ser hos många hundar idag, i enlighet med rasens ursprung och dess standard som säger att samojeden skall ha en polar päls.
Muskelfunktion som svarar bra på fysisk träning. Även människor svara olika på fysisk träning, vissa har lätt att bygga muskler och andra inte.
Kroppen skall understödja de mentala egenskaperna för funktion.
Nospartiet skall vara längre än vi ser hos många hundar idag för att understödja värmeväxlingen och syresättningen i kroppen.
Korrekta polara egenskaper för att svara mot rasstandardens krav på slädhunden och den arktiska spetsen. (fördjupad beskrivning om de polara egenskaperna finns i RAS del 2 fördjupad del Samojedhund).

Grit-egenskapen

Grit (förmågan att behålla fokus och intresse mot långsiktiga mål) är enligt många som jobbar med arbetande hund den absolut viktigaste egenskapen för att få fram hundar som klarar av att jobba målfokuserat, långt och länge.

Grit är ett begrepp som myntats av den amerikanska psykologen Angela Duckworth. Hon är psykolog på University of Pennsylvania och har i sina studier analyserat varför vissa personer så målmedvetet orkar kämpa vidare och andra inte. Och svaret, menar Duckworth, är grit. På svenska kan det översättas till "gry" (som i "det är gott gry i grabben"), driv, karaktärsstyrka eller jävlar anamma. - Kort sammanfattat handlar det om en förmåga att hålla fast vid långsiktiga mål, och att inte ge upp vid motgångar. Att kämpa vidare trots svårigheter helt enkelt. Forskare har ringat in denna egenskap som väldigt viktig, bl.a. för att få bra resultat. Grit är ofta viktigare än intelligens eller talang. Grit, sägs enligt forskning vara en bärande egenskap för att lyckas i livet.

Enligt forskarna är Grit ärftligt upp till 40%, men egenskapen går också att förbättra/bygga upp med rätt träning.

Lars Fält skrev 2018 följande i ämnet "Finns det grit-hundar?":

"Finns det variationer i den här egenskapen hos hundar?

Jag tycker mig se det under övningar som tar tid. Många hundar måste man på olika sätt uppmuntra och lägga in belöningar här och där medan andra jobbar på med det avlägsna målet i sikte. Mina egna erfarenheter rör långa spår, besvärliga sök som på lastfartyg, hamnmagasin, långa pass på tullstationer, efter havsstränder, stora hotell, sök efter vägkanter och arbete med räddningshundar i svåra områden. Jag hittar inga vetenskapliga studier på hund motsvarande de på skolelever men tycker ändå att gritbegreppet kan vara värt att fundera över.

Vid många typer av hundträning är det korta pass med snabba belöningar som gäller - med all rätt. Enligt "grit-teorin" kan ett biresultat bl a bli att hunden förväntar sig detta och förlorar motivationen att jobba under längre tid.

Här tycker jag mig se en skillnad mellan många sporthundar och arbetande hundar. De arbetande jobbar ofta i mycket längre pass än vad som krävs under t ex tävlingar. Dessutom tycker jag mig se ett ökat intresse av tävlingar som lydnad, rallylydnad och nose work och ett minskat för bruksgrenar som spår, sök och rapport som tar längre tid vid genomförandet och som också är fysiskt mer ansträngande för förarna. (Jag hoppas jag har fel.) Internationellt har jag sett att t ex räddningsorganisationer ofta avböjer hjälp från tävlingshundar eftersom de ofta inte har den ihärdiga motivation som krävs vid katastrofer.

Jag har också sett - och kritiserat - att en del förare av arbetande hundar överdoserar lydnad och enkla sök som hunden för länge sedan är tillräckligt bra på och underdoserar träning av långa arbetspass som kräver en helt annan uthållighet hos både hunden och föraren.

Går det att mäta anlag för "grit"?

Jag har använt "working for"-test för att få ett första intryck av förutsättningarna för sökarbete. Man kan t ex ha en föremålslek med hunden och sedan kasta föremålet bakom en häck, in i ett buskage, över ett vattendrag eller ut i svår terräng och sedan se hur ihärdigt hunden jobbar för att hitta det. En annan variant är att lägga ut ett föremål i en sökruta, belöna hunden när den kommer och avlämnar för att sedan låtsas lägga ut och se hur länge hunden söker i tomslaget Viss information kan man även få genom att t ex rulla in en boll under en lastpall men då har den lukten av bollen i näsan hela tiden. Jag föredrar att hunden först ska söka efter doften och sedan söka sig fram till doftkällan i ett anlagsprov.

Certifieringsprov är något annat. Där försöker man skapa en situation som påminner i så hög grad som möjligt om verkligheten. Ibland slarvas det även med detta eftersom man vill hinna med ett flertal hundar under samma dag."

Dessa "working-for-test" som Lars nämner ovan fungerar kanske inte så bra för våra polara hundar då användningsområdet inte är det samma som hos en sökhund. Att de inte söker länge efter ett föremål som kastats bakom en häck behöver inte betyder att en polarhund saknar grit i sitt arbete som just slädhund. Certifieringsprovet kan vi översatt till våra dragprov som ju skall fungera som certifiering av hunden och inte bara testar om de har anlag för något.

De epigenetiska processerna – Fysisk träning påverkar muskelns arvsmassa

Källa: 2015 Marléne lindholm, karolinska institutet.

Epigenetik betyder ordagrant ovanför genetiken och innebär att tillgängligheten till vårt DNA kan förändras genom att olika kemiska föreningar kan sättas på eller tas bort. Uthållighetsträning t.ex. påverkar musklernas epigenetik. Förenklat kan detta beskrivas som tillfälliga biokemiska förändringar i arvsmassan orsakade av olika former av miljöpåverkan, det blir lite av en brygga mellan arv och miljö. Epigenetik är fortfarande ett relativt nytt ämne inom forskningen. Vi som ägnar oss åt avel med arbetande hund bör sätta oss in i detta ämne och följa vidare forskning då det kan hjälpa oss att få fram bättre hundar.

Forskning från Karolinska Institutet visar att uthållighetsträning som pågår under en längre tid orsakar varaktiga så kallade epigenetiska förändringar i musklerna, förändringar som påverkar arvsmassan. Forskarna bakom studien, som publicerats i vetenskapstidskriften Epigenetics, har också̊ kunnat se starka samband mellan dessa förändringar och aktiviteten hos gener som styr förbättrad ämnesomsättning och inflammation.

Effekterna av långvarig fysisk aktivitet kan kopplas till viktiga processer för träningsanpassning, till exempel muskelfunktion och inflammation. Detta verkar också̊ ha betydelse för det genetiska arvet och vilken del av DNA molekylerna som går vidare till avkomman.

Intressant vid avel på arbetande hund är just den forskningen inom epigenetik som visar på ett samband som kan kopplas till att föräldradjur som erbjuds regelbunden intensiv uthållighetsträning kan föra fler positiva delar av sina gener vidare till sina avkommor, både vad det gäller muskelfunktion, prestation och hälsa, (se mer om detta under del 2 fördjupat RAS Samojedhund). Detta är ytterligare en anledning till att vi skall fortsätta uppmuntra ägare och uppfödare att erbjuda sina hundar regelbunden intensiv fysisk uthållighetsträning med mål att pröva sina hundar i praktiskt bruk och genomföra funktinsprov, dragprov, då detta kan leda till både bättre hälsa och muskelfunktion hos nästkommande generationer. Man kan lite förenklat säga att de epigenetiska processerna påverka vilka delar av DNAt som är aktivt beroende på miljömässig påverkan. På detta sätt kan den livsmiljö en individ befinner sig i påverka vilken del av dess arvsmassa som förs vidare till nästa generation.

Mycket av den epigenetiska forskningen sker på människa men hund och människa är genetiskt så lika att hund ofta används vid förstudier för människan. I och med detta kan vi dra nytta av den forskning som sker på människa även vid våra studier av hunden som biologisk varelse. Kanske är det viktigare än vi tror att våra avelsdjur arbetar fysiskt regelbundet under sitt liv då det kan påverka framtida generationer.

Egenskaper förfaller utan selektionstryck!

En hund blir INTE vad man gör den till, en hund blir BARA vad vi gör den till utifrån dess genetiska förutsättningar. Det går inte att lära in egenskaper som hunden saknar genetiskt.

Vi skall vara medveten om att det vi inte medvetet selekterar för kan gå förlorat på bara några generationer. Nya avelsinriktningar kan även framhäva nya egenskaper som går på kollisionskurs med de egenskaper man förväntar sig av en aktiv polarhund. Om man som uppfödare tex överlämnar bruksegenskaperna, både fysiska och mentala attribut, åt slumpen finns det risk att de går förlorade ganska fort. Bara för att det står Samojed på stamtavlan innebär det inte att egenskaperna finns där, utan det beror på hur väl uppfödaren har värnat om dem i sin avelsselektering. I polartrakterna skedde en naturlig selektering då bara de bäst lämpade hundarna för överlevnad och funktion förde sina gener vidare, men i dagens moderna samhälle måste vi som uppfödare arbeta med detta i vår selektion av avelsdjur. Vi behöver också testa våra avelsdjur i praktiskt bruk för att veta vilka egenskaper som finns där.

Grunden i allt avelsarbete är att avelsdjuren skall vara av god hälsa och ge bästa möjliga förutsättningar för att ge friska och sunda avkommor. Detta är så pass självklart att jag inte behöver orda mer om det.

Utifrån det underlag som sedan finns inom den grupp individer inom rasen som uppfyller hälsokraven börjar sedan respektive uppfödares möjlighet att selektera individer med önskvärda egenskaper för att bevara rasen vidare och ge goda förutsättningar för kommande generationer.

Hur välbyggd hunden än är anatomiskt så spelar det ingen roll om den inte har de mentala egenskaperna. En vacker hund kommer ingenstans om den saknar driv, energi och viljan att lägga sig i selen. Men en hund med de rätta mentala egenskaperna kommer framåt och kan jobba rätt hyggligt även om den har saker att önska i sin anatomiska konstruktion. Arbetsskalle och mentala bruksegenskaper blir alltid överordnat ett vackert utseende.

En anatomiskt bra byggd och funktionell Samojedhund av klassisk typ finner vi idag sällan eller aldrig i någon högre placering i utställningsringarna, de har helt enkelt domarkåren emot sig som önskar ett mer övertypat (detaljer i hundens utseende som överdrivits och blivit extrema, för mycket av) och showigt utseende (kompakt och nalligt). Detta innebär att utställningsmeriter idag inte längre kan anses vara kopplat till en anatomiskt korrekt hund i förhållande till vad rasstandarden frågar efter ur ett funktionellt perspektiv. Dagens utställningar har tyvärr tappat till stor del tappat sin funktion att vara en avelsutvärdering och är idag endast en show och aktivitet för hund och ägare.I och med detta har utställningsmeriter litet till inget värde för den uppfödare som vill bevara en uråldrig arbetande ras. Vi måste själva göra vår hemläxa och läsa på hur grundtypen av vår ras såg ut när den etablerades i västvärlden som ras och med en skriven standard. Vi behöver pröva våra hundar i praktiskt bruk regelbunden under flera säsonger för att själva kunna studera dem och se hur deras anatomi håller ihop och hur den understödjer dem i fysiskt arbete över tid. På detta sätt får vi också ett kvitto på våra hundars hållbarhet och skadebenägenhet, mm. Den kunskap man inte har själv kan man också ta till sig från annat håll genom att lyssna på de som är kunniga (långvarig praktisk erfarenhet av att arbeta med många olika hundindivider och generationer) och be om råd, stöd.

Vi kan inte förvänta oss att våra avelsdjur har alla dessa egenskaper som listats längre upp i artikeln som exempel, men som uppfödare måste man välja, kompromissa och fundera över vad rasen behöver mer av, vilka brister finns? Och vad är viktigt för mig i just denna kombination för att skapa trevliga familjemedlemmar OCH hundar som bidrar till att föra rasen framåt (bevara den ursprungliga klassiska arbetande hunden). Som uppfödare har vi redan när vi tar vår första kull ett rasansvar för rasen och dess framtida generationer och vi får aldrig vilseledas till att bara producera valpar för att föräldrarna är söta och valparna lättsålda.

Rent utseendemässigt är det lätt att beskriva sin drömhund men en vacker utsida får aldrig bli överordnad en insida med innehåll vad gäller egenskaper.

i en drömvärld kommer en anatomiskt felfri hunds konstruktion understödja dess egenskaper för fulländad kapacitet och prestation. Men alla med någon kunskap i genetik och hundar vet att den felfria hunden inte existerar likväl att genetiken kan spela oss ett spratt hur väl vi än försökt selektera våra avelsdjur. Ju fler generationer vi selekterat för goda egenskaper kommer vi öka chansen till bra hundar i kommande generationer.

Avelsplanering skall alltid vara generationsbaserad. Det vill säga att man har en plan för den kombination man gör och veta varför man gör den och även ha en ide om vad och vilka egenskaper man bör tillföra i nästkommande generation. Har man gjort en kombination baserad på ren egenskapsparning bör man kanske ha en tanke i att lägg till funktionella anatomiska egenskaper i nästa led, o.s.v. Man kan aldrig få allt i en kombination utan det handlar om att prioritera.

När vi funderar över hur vi skall prioritera finns det inga svartvita regler. Varje avelskombination är unik. Om en hund man tittar på som avelshund inte har de önskvärda egenskaperna befästa bakåt i stamtavlan riskerar man att para med en hund som kanske av slumpen blev lite duktig men en egenskap som det inte finns ett avelsvärde i (förstärkt genetiskt) uteblir då kanske i nästa generation. Är å andra sidan t.ex. en dålig päls och en mindre önskvärd anatomi befäst i flera generationer bakåt riskera du att det får starkt genomslag i kommande valpar å framtida generationer och att det kan ta 10 generationer eller mer innan du blivit av med problemen. Det är en lite klurig fråga. Men har du en bra tik kan du kanske backa lite på vissa egenskaper hos hanhunden om du vet att din tiklinje färgar starkt egenskapsmässigt och den andra hunden i vart fall kan bidra med en ok anatomi å päls. Och vice versa med egenskaperna.

Den kloka och duktiga bruksuppfödaren tar in oprövade hundar då och då för att bredda genetiken, men av en typ denne tycker kompletterar tiken. Vet vi inget om de mentala bruksegenskaperna bör vi i vart fall säkerställa att den tänkta avelshunden bidrar med en bra päls och korrekt byggnad (funktionell anatomi), Det är oklokt att chansa både på anatomin och de mentala egenskaperna samtidigt. Det är också skillnad på oprövade hundar som vi inte vet något om och hundar som är prövade och vi vet att de presterar dåligt och saknar önskvärda nödvändiga egenskaper för arbete eller hundar vi vet för negativa oönskade gener vidare då vi sett det tidigare hos deras avkommor. Ett "wild card" kan vara nödvändigt för att bredda genetiken, men då pratar vi om en oprövad hund/linje som vi ännu inte vet något om. En prövad hund/linje som inte presterar och saknar bruksegenskaperna är inte ett så kallat "wild card", utan en prövad hund med känd negativ status. Det jag försöker säga är att det inte finns något svartvitt svar på detta, det är en individuell bedömning som behöver göras inför den specifikt tänkta kombinationen och kanske ihop med en tanke om hur man skall komplettera upp svagheter i nästa generation. Vilka egenskaper man väljer att stå tillbaka på hos ett avelsdjur blir individuellt från kombination till kombination. Den perfekta hunden finns inte och vi kommer alltid få stå tillbaka på något. Men vi skall vara medvetna om vad vi gör och varför, vilka risker vi tar med vår kombination.

Allra ytters har vi alla som någon gång tar en kull valpar en skyldighet att sträva efter att bevara så bred genetik som möjligt. Tyvärr är Samojeden och fler av de polara raserna kraftigt uppdelad i en modern sällskaps- eller showvariant och en ursprunglig bruksvariant (den klassiska oförändrade typen). Detta innebär också att vi i många arbetande raser fått ett fenomen som liknar två olika raser inom samma ras vilket man skall vara medveten om.

Min vän Camilla Dehlin Johansson sa en gång till mig att inte förens man själv ägt en riktigt bra hund förstår man skillnaden och uppskattar värdet av dess egenskaper. Något hon har så rätt i, väldigt få vet vad en riktigt bra arbetande hund är för något. Många kanske tror de har en bra hund för att de aldrig fått chansen att uppleva skillnaden.

När jag hade en valpkull för några år sedan och avlade på energihundar med befästa bruksegenskaper flera led bakåt var jag tydlig med mina valpköpare att det var energihundar som med stor sannolikhet kommer vara krävande och livliga hundar och som kan bli lite jobbiga i vardagen om de inte får utlopp för sitt stora motionsbehov. En valpköpare sa följande till mig nåt år senare: "Kommer du ihåg hur noga du var med att försöka förklara för mig vad det var för hund jag köpte?" Jag svarade ja och valpköparen fortsatte med: "Jag trodde verkligen att jag förstod och tyckte nästan det var onödigt att du var så tydlig med det då jag ju redan hade en Samojed och kände rasen, men jag förstod inte alls vad det innebar. Denna hund är något helt annat än vad jag hade innan och förväntade mig. Min andra hund var lite lat i draget och jag fick försöka lära honom att jobba, men den här behövde jag bara sätta på en sele och han sprang som om det va medfött". Hon sa också att han var kanske lite jobbig om han inte fick springa men också en jobbahund som aldrig sviker och som alltid jobbar ärligt och aldrig ger upp.

Så åter till där jag började, vi måste bli bättre på att sätta ord på och försöka förklara för varandra vad vi menar med en bra arbetande hund. Det är svårt för den oinvigde som själv aldrig fått uppleva en riktigt bra hund att förstå skillnaden. Men, om vi tar oss tid att förklara varför det är skillnad i egenskaper hos våra hundar och pratar mer om vikten av att bevara dem redan i våra val av avelsdjur så kanske vi kan få flera att intressera sig för detta och bidra till arbetet med bevarandet av våra arbetande polara raser.

Personligen är jag rädd att vi om 5-10 år inte har några arbetande samojeder kvar om inte fler uppfödare börjar värdesätta detta och medvetet avla på bruksegenskaper och testa sina hundars förmågor. Det finns tex många oprövade linjer som vi inte vet så mycket om som kanske kan tillföra mycket i framtiden om vi använder dem i praktiskt bruk och testar dem i generationer. Detta är ytterst viktigt om vi vill bevara rasens ursprung, historia och följa rasstandarden som säger att det skall vara en slädhund. Vi får inte fortsätta att acceptera att vi får sämre och sämre draghundar, något som statistiken från provverksamheten visar där våra hundar går långsammare idag än för 10 år sedan (den statistiska redovisningen finner ni i RAS del 2 fördjupad del Samojedhund). Vi får heller inte luras att tro att lösningen är att sänka fartkraven i provverksamheten för att ens egna hundar inte når ett förstapris. Istället för att skrika om att förenkla proven bör vi se över vår avel och träning för att på så sätt hjälpa rasen framåt och återrehabiliteras till det den en gång var när den kom från Sibirien.

För att våra arbetande raser skall överleva och finns kvar som arbetande hund i framtiden är det viktigt att hjälps åt att hela tiden bredda genetiken, men vi skall göra det med eftertanke. Mycket beror på vad du har i din egen hund och vad du kan stå tillbaka på. Det är som sagt individuellt från kombination till kombination. Kom ihåg att det hjälper inte att en uppfödare åker långt för att hämta nytt blod, vi måste alla hjälpas åt och lägga tid och pengar på att få hem nytt blod och bra hundar att bredda vår avel med.

Just din hund kommer för dig alltid vara världens bästa oavsett vilka egenskaper den har eller inte. Vi skall älska våra hundar för den individ de är och den kärleken får aldrig ifrågasättas. I våra hjärtan skall våra hundar bara värderas utifrån vem de är som individ och inte utifrån vad de kan göra för oss människor. Men när det kommer till avel och bevarande av en uråldrig arbetande polarhund med en mångtusenårig brukshistoria måste vi acceptera att inte alla hundar är lämpliga avelshundar hur mycket vi än älskar dem.

Att hitta rätt hund inom den ras man är intresserad av

Det är viktigt att förstå att olika hudar inom samma ras har olika egenskaper, olika linjer är avlade mot helt olika avelsmål. Det är alltid roligare att köra drag med en bra hund än en dålig hund. Även om man "bara" satsar på hobby-drag med hunden och inte tänkt tävling så kommer man ha mycket roligare tillsammans med en riktigt bra hund med de rätta egenskaperna. Att en uppfödare säger att de föder upp "allroundhundar" och att hunden kommer bli vad du gör den till och lär den att vara utan att kunna visa på att deras avelshundar utvärderats ordentligt vad gäller arbetsegenskaper så är risken stor att man får en hund som inte kommer kunna göra ett ok jobb som draghund till hobbybruk och motion. Även om det inte är draget du vill hålla på med utan bara annan hundsport så tjänar du på att skaffa en hund med bibehållna bruksegenskaper då grund i egenskaper för arbete till stor del är det samma oavsett vilken typ av hundsport du vill ägna dig åt.

Man bör köpa en hund från en uppfödare som har hundar med den energinivå man själv har och önskar hos sin hund. Vill man ha en hund som träningskompis i spåren, en hund som skall springa framför cykel, skidor och dra pulka på fjällturen bör man söka sin kamrat inom de mer så kallade bruksavlade linjerna där uppfödaren medvetet beaktat och bevarat dessa egenskaper i sin avel. Dessa bruksavlade linjer är inte några extrema framavlade elit eller tävlingshundar som vissa påstår, utan hundar som fått behålla sina ursprungliga egenskaper, egenskaper som är nödvändiga för den som vill köra lite drag med sin hund på hobbynivå (cykla, åka skidor, gå på fjälltur, mm). Vill man kunna dra lite med sin hund för motionens skull blir det fort rätt trist om den aldrig riktigt vill och aldrig sträcker linan då den saknar energi och egenskaperna för det. Hos den bruksavlade hunden finns detta ofta medfött och är inget man behöver lära hunden. En hund vi måste lära att dra blir sällan eller aldrig en särskilt duktig hund även om den kan dra hjälpligt kortare stunder eller i långsammare tempo.

Jag har själv ägt en hund som inte ville göra något alls, varken i selen eller på appellplanen och en annan hund som jag fick slita hårt för att lära att dra någorlunda i alla fall. Ingen av dessa hundar var det särskilt roligt att träna med när man önskade sig en hund som ville arbeta mer, i vart fall sträcka linan framför cykel å skidor. Dessa hundar, framförallt den förstnämnda hunden gav mig många gråa hår och tårar som rann då jag fick jobba så hårt för att få han att vilja göra något alls. Dessa erfarenheter gör att jag anser att det är oerhört viktigt att man som uppfödare är ärlig mot sina potentiella valpköpare om vad för typ av hund och egenskaper man försöker få fram i sina hundar. Att sälja en lågenergihund eller en hund med dålig päls och sämre anatomiska förutsättningar till någon som önskar sig en aktiv hund i friluftslivet som turhund och påstå att hunden blir vad du gör den till är elakt mot både hund och ägare. Det leder lätt till att ägaren blir missnöjd med sin hund och hunden får inte det liv den förtjänar. Vi riskerar också att tappa bra aktiva friluftsintresserade ägare om de får en hund som saknar bruksegenskaper och de får för sig att det är rasen i sin helhet som inte kan jobba och då byter ras. Genom att beakta "bruksegenskaperna" vid vår avelsselektering kan vi öka chansen att få fram bra arbetshundar, men vi kan aldrig lämna några 100% garantier när vi har med levande varelser och genetik att göra.

En hund blir BARA vad du gör den till utifrån sina GENETISKA förutsättningar. Det går inte att lära in egenskaper som hunden saknar genetiskt. Dagens dragprovsverksamhet är utformade med relativt enkla krav vad gäller konkurrenshastighet och Km/h tider så ett godkänt dragprov behöver inte på automatik betyda att hunden har bra arbetsegenskaper eller att den är "godkänd" som arbetande hund. Men tittar vi på de hundar som år efter år står sig bra i konkurrensen mot övriga hundar vid prov och tävling, hundar som har flera godkända prov än vad som krävs för en titel, så börjar vi hitta ett riktmärke för vilka hundar som är avlade med bruksegenskaperna som selektionsfaktor, hundar som håller över tid. Men även de som använder sina hundar i praktiskt bruk på fjället och inom turistnäringen prövar och utvärderar sina hundar men detta syns inte i någon databas hos kennelklubben. Som oinvigd i rasen är det svårt att hitta en bra hund, men kanske denna artikel kan hjälpa dig lite i dina frågeställningar och vad du skall titta efter?